Jag har fått lite frågor om dippar, toppar och hur det verkligen känns.

Nu kommer jag att göra er besvikna. Jag hade ingen dipp. Inte en enda gång tänkte jag ge upp. Det fanns ett tillfälle när jag kände mig trött och ville sova vid 3-tiden på morgonkvisten- tänkte i 2 sekunder att ”Aha – där under granen kan jag vila gott”. Det löste jag genom att säga till Staffan ”Vi springer lite istället för att promenera nu.”

Jag och Staffan blev inte sura på varandra en enda gång. Jag försökte vid ett tillfälle att gnälla på att han tog för lång tid på sig i omklädningsrummet när vi bytte till torr outfit – men det var mest på skoj. Jag sa att han kunde välja ett annat tillfälle att hångla med Raphael på… hehe.

Vad är då vårt framgångsrecept på glädje?

Min reflektion under de 23 timmar och 41 minuter vi sprang var: GLÄDJE. Inte en enda gång sa vi ett negativt ord. Vi behöver inte prata med varandra för att se när den andre har jobbigt – då anpassar vi oss supersnabbt. Detta gör att vi inte irriterar oss. Inte en enda gång sade någon av oss ordet ”nej”. När vi började känna oss stela så blev det ”Nu promenerar vi en bit och stretchar sen!”. Nu var våra kroppar så tacksamt uthålliga så ingen av oss hade direkt ont någonstans eller fick problem med magen. Detta gör förstås att humöret kan hållas på topp lite längre. Genom att undvika negationer hamnar vi aldrig i en negativ tankespiral – vi var hela tiden ”På väg framåt – mot vårt mål”. Positivt och härligt. Kul och utmanande.

Vi tycker att det är roligt. Därför går det lätt. Med glädje som drivkraft kan man komma långt! Och känslan när vi småjoggade de sista stegen innan varvningen när vi skulle i mål – då Staffan håller på att tappa linserna för att glädjetårarna kommer – den går inte att beskriva. Vi gjorde det. Vi klarade att hålla oss glada hela vägen in i kaklet!

Här kommer gårdagens berättelse i bilder: