…såklart det var fler stränder att ta sig fram på. Hur kunde jag minnas så fel? Enligt kartan skulle vi ju ta oss längst kusten de sista åtta milen. Mjuk, svår sand varvat med hårdare partier och kohagar. Innan Kåseberga kullar och Ale Stenar stannade vi till och fick glass (såbé) av Ulrika. Då hade vi traskat i långsam lunk längs den steniga tvåkilometersstranden. Den hade jag helt förträngt. Kim gav mig onda ögat.
Loppet var brutalt. Jag säger det för det var tufft, kombinationen med värmen dagen innan och hur både jag och Kim frös under natten, gör att energi går åt att svalka sig, eller hålla sig varm. Energi du inte har utan måste fylla på. Balansen är hårfin hur du ska fylla på utan att må illa. Jag blev sugen på varm mat till frukost eftersom jag frusit. Sedan satt glassen perfekt.
Ni är de enda damerna kvar!
Vid Sandhammaren får vi veta att de andra damerna har brutit. Någon har öppnat för hårt och någon annan har inte fått behålla maten. Så är det i ultra – ingen idé att stirra sig blind på snabba löpare i starten och känna sig ”dålig”. Det handlar inte alltid om vem som springer snabbast, utan vem som lägger upp loppet smartast. Och kan hantera problem, mat och dåliga tankar.
Jag blir glad över beskedet! Tänker att detta förmodligen sporrar både Kim och Lisa att vilja fortsätta. För vi kommer att stå som damsegrare. Ingen anledning att bryta nu alltså!
Vi börjar springa igen. Kim blir lite förvånad att det fungerar. Har man aldrig tagit sig ur en dipp och upp på andra sidan så hårt så går det inte att förklara att det kan bli bra igen. Det måste upplevas.
Den delen jag var nervösast för var just Kåseberga Kullar – förra gången på detta lopp var jag så trött och råkade ut för en ilsken tjur. Denna gång sprang vi över vidderna, glada och svävande över blomsterängarna likt Sound of Music Maria. Snabbt mötte vi Ulrika igen. Vi fyllde på med energi och sprang vidare. Vi skulle ju vinna damklassen. Inte en tjur i sikte men massor av kor!
In mot Ystad längs med tråkiga cykelvägar, längs Skåneleden som ibland går på stora vägar med mötande trafik. Ibland kändes det riktigt läskigt att ha 14 mil i benen och försöka hålla koll på bilar utan att ta ett snedsteg. Vi gick en del och tappade lite geisten. Det är okej, man måste tillåta sig att få vara trött och låg i loppet.
Lisa hamnade lite på efterkälken och jag ville egentligen dra båda tjejerna i rask gång eller långsam löpning så att vi snabbare kunde avverka kilometer. Men Lisa hade varit jämnstark hela loppet hittills och det var hennes tur att få vara trött. Vi hade skrattat så mycket och haft bra humör hela vägen hit så det fick vara dagens allvarstund.
Vi kom in till vårt sista supportstopp innan Sandskogen i Ystad. Där står även mammas man och deklarerar att min mamma gått en promenad från Ystad för att hoppas möta oss på vägen. Och det gör vi! Jag ropar högt ”Mammmmmmaaaaa!” och Kim ber mig att uppträda som den 47-åring jag är. Haha. Kim’s humor är tillbaka. Vi får springa på lite mer strand… suck – vi svär att inte boka någon nedrans strandsemester de närmaste decenniet. Vi får höra att det bara är 5 km kvar (vilket det förstås inte är) och vi bestämmer oss för att springa. Sida vid sida går vi in i våra egna bubblor och joggar in mot stan. Vi springer 5 kilometer i sträck och tar en gåpaus i någon kilometer.
Sedan ser vi målet!
Vi börjar prata med varandra igen. Och den sista biten springer vi in, rundar huset och St Knuts torg öppnar sig! Ulrika är på plats, likaså mamma och hennes man Per-Arne. Alla hejar och vi är… trötta.
Det känns konstigt att vara bland de sista i mål och ändå vinna. Det tog oss 29 timmar och 14 minuter att slutföra loppet. Ett lopp som mer är ett äventyr. Jag kände mig stolt över att inte ha sprungit nämnvärt fel, att vi hittade fram. Att jag har de roligaste adepterna i världen! Och support i världsklass.
Vilken otrolig prestation. Att hålla på i nästan 30 timmar innebär ju enorma fysiska och psykiska påfrestningar. Men man blir stärkt och ni ska känna er riktigt stolta över prestationen och förstaplatsen. Roligt och inspirerande att läsa om era bedrifter på Gax och extra kul att man själv får vara en del av det. Tack för att ni var med.
Tack Urban!