Ja, vad säger man? Jag får ofta frågan om det inte är tråkigt att springa runt-runt-runt, och vad tänker man på. Jag har inget bra svar på den frågan. Det enda jag vet är att det är så många saker, men inte tråkigt. Med det sagt betyder det inte att det är motsatsen, det vill säga skitkul. Det hinner hända många saker under 12 timmar, ja ännu mer under 24 timmar förstås.
Men låt oss ta det från början
Jag anmälde mig till 12 timmars i Växjö av den anledningen att jag skulle på Glöggparty på söndagen som jag inte ville missa. Annars hade jag valt 24 timmar. Bra träning att springa i ett dygn då tävlingen nästa år troligen kommer ta sina 400 timmar. 12 timmar fick duga. Bra mängdträning. Jag har inte tränat specifikt för Personliga Rekordens Tävling och tänkte fylla på min period med mängd, styrka och uppbyggnad – samla kilometer och få med mig ungefär 10 mil. På pappret ser det lätt ut.
Flexibel uppladdning
Min kompis Magnus skulle också springa, det skulle bli hans första ultra. På torsdagkvällen innan loppet sitter jag på vår julfest och får följande sms ”Feberfrossa, överdoserar kiwi, tar mig hem och sover”. Jag började genast ordna en plan B – mellan sill, julskinka, desserter, sångtävlingar och diskodans kollar jag upp med backup som kan tänkas vilja köra ner till Växjö. Att gå upp vid 5, köra 45 mil, springa 12 timmar, sova dåligt på en madrass i arenan i några timmar och sedan köra 45 mil hem kändes inte som ett alternativ. Hittade två backuper som erbjöd sig att hänga med som chaufför och peppare.
Magnus kände sig bättre på fredagen så vi bestämde snabbt att vi skulle dra till Jönköping efter arbetsdagen och komma en bit på vägen och slippa köra hela distansen samma dag som tävlingen. Bara att fixa packningen och dra iväg. Tog in på hotell och sov gott.
Sprallig i ultrasammanhang
Jag vaknar upp och är utvilad glad och vräker i mig tre frukostar. Jag är övertaggad, glad och känner att det blir en bra löpardag. Magnus kör och vi lyssnar på musik och peppar oss för tävlingen. Skrattar, skämtar och laddar positivitet. Vi har kul. Vi kommer fram lite senare än tänkt och det blir lite bråttom med att byta om, vaselina fötter, armhålor, skrymslen och vrår. Vi fixar upp vårt bord och lägger upp energin. Fixar flätan och PANG där går starten.
Ultraängeln Maria
Maria Jansson som är Sveriges bästa ultralöpare på 24 timmars (med massor av världsmedaljer i bagaget) var på plats som support. Det finns inte ett problem hon inte kan lösa och jag känner mig trygg att få låna henne som support. Hon ska främst hjälpa Paula och Jan-Erik som ska springa 24 timmar. En lista med instruktioner överlämnas. Där står det typ 13:00 Salt/BCAA/Perpetuem. Då skakar hon näringsdryck, plockar fram tabletter och ser till att vi får i oss det vi ska vid rätt tillfälle.
Hur tråkigt var det då?
Telekonsult Arena är en fin friidrottsarena med alla faciliteter. Vi skulle springa utanför de doserade banorna så vårt varv skulle mäta 239 meter. Så korta varv har jag aldrig sprungit förut. Det kändes bättre än vad jag trodde innan. Men det var hårt. Stenhård betong med tunn matta på. Benen kändes snabbt stumma. Det var kul i sex timmar, tråkigt i en halvtimme och sedan en glad-varvat-med-ingentingkänsla resten. Det var alltså inte tråkigt, däremot var det
- roligt
- slitigt
- glatt
- svettigt
- tufft
- hårt
- jobbigt
- givande
- ifrågasättande
- resonerande
- ultra
Kort sammanfattning av tävlingen
Sprallig och glad i över en timme. Får runners high efter 75 minter (har aldrig hänt så tidigt förut) och är allmänt lycklig. Vill gråta av glädje. Jag är duktig att fylla på med energi. Äter maten som serveras klockan 16:00 (ris och nötköttswok), eftersom jag avskyr paprika så petar jag undan de bitarna. Tyvärr har resten av maten tagit smak av grönsaken och jag rapar paprika i två timmar. Högst obehagligt. Riktigt obehagligt för en icke-paprika-ätare om jag får säga. Bara att bita ihop. Springer och pratar med folk jag känner och har allmänt trevligt. Jag kanske ligger fyra eller femma bland damerna men bryr mig inte så mycket om det. Jag är ju där för att träna… jomenvisst. Någonstans vet jag ju att bara jag springer smart så håller jag hela vägen. Jag har som mål att komma 55km första sex timmarna. Det målet når jag. Sedan börjar jag att räkna till kilometrar, räkna varv, räkna timmar, räkna får. Många varv blir det. Jag räknar om, jag räknar ner, jag delar upp och gör som Magnus – delar in det i kvartar. En kvart är tre timmar. Det blir många varv på tre timmar. Sa jag att det blir många varv? Ändå känns det som att jag passerar varvningen och ser varv 311 fyra gånger. Jag hör ju att det piper när jag springer över mattan men ingenting händer på tavlan. Känns det som. Såklart är det inget fel på räknaren, det är bara det att 239 meter är så kort men ändå så långt. Kort för att det tar tid att få ihop en kilometer, långt för att det går långsamt. Kort sammanfattning skulle det ju vara! Jag sprang och var glad- rapade paprika – dippade och blev låg – blev glad igen – sedan lite uttråkad – sprang vidare och kom tvåa.
Men spring dig snygg då!
Vis av erfarenhet Dum som jag är så tror jag att jag inte ska få någon dipp eftersom jag inte ska springa på natten mer än fram till midnatt. Jo pyttsan, jag får en totaldipp mitt i. Benen känns söndermosade av det hårda underlaget och jag väger faktiskt några kilo mer än när jag sprang mina 109610 på mjukare bana. Det gör självklart sitt till att det blir större slit på kroppen. Tyngre löpning och mer gnissel i ben och leder. Jag har inte ont men det går inte att springa fort. Det är bara huvudet som bråkar. Jag kör en snabbscanning på hur kroppen känns.
- Energi. check
- Ont i benen? Nej.
- Ont i magen? Nej
- Tagit salt och mineraler? Ja.
- Blåsor på tårna? Inte än.
Det finns alltså ingenting att skylla på. Det är bara tankarna. Från skrattet har jag fallit ner i ”Fan, jag är ful, fet och tråkig! Vad håller jag på med?” Jag säger det till Maria när jag kliver av banan för att titta i min Lattjo-lajbanslåda med godis. Hittar inget jag är sugen på och Maria låter mig inte stå kvar. Hon skickar ut mig på banan igen med orden ”Spring dig snygg då!”.
Nu känner jag igen dig!
Jag springer några varv och fokuserar på att komma upp i en viss distans. Jag springer med rutinerade Hasse som säger ”Du bestämmer Mia!” och han har rätt. Det är jag som bestämmer inställning. Når det lilla delmålet, blir glad och dippen släpper. Jag ökar tempot och springer runt och peppar de andra löparna igen. Jag bestämmer över tankarna igen. Blir gladare och gladare för varje varv som går. Men kroppen blir mer och mer sliten. Och det får vara så. Hasse säger efter en stund ”Nu känner jag igen dig igen!”. Och det känns gott. Jag vet att halva min upplevelse är att få glädje genom att vara glad och peppa andra. Så ska det förbli. Löpare kommenterar min fläta, den man kan räkna maror på…
Det är inte den som springer snabbast som vinner
Det är faktiskt den som springer smartast. Och den som kan få i sig energi. Det går nog att springa 6-7 timmar på vätska och lågenergi, men när du passerar 6 timmar så krävs det ytterligare energi. Här gäller det att ligga lite före och fylla på ordentligt innan illamåendet kommer och det blir svårt att äta. Alla löpare har olika strategier för energi. Mat, gel, energidryck och allt mellan himmel och jord. Men energi behövs. De som vill springa både snabbt och långt får en utmaning. Att springa fort och behålla energin kan vara en utmaning. Om man dessutom springer för första gången är det lätt att man springer sitt vanliga tempo – alltså lite för fort (kanske sin maratonfart?) och får mjölksyra och ont rätt tidigt. Då är det ännu jobbigare efter 6-7 timmar. Här gäller det att vara smart. Att fylla på med energi. Att hitta en lösning för onda fötter.
Allt kan hända
Det är så många parametrar som spelar in under ett ultra så allt kan hända. Någon leder, mår illa och kliver av. Någon springer långsamt men jämt och knappar in. Det är först efter 7-8 timmar det går att se vilka som kommer orka hela vägen. Vinnaren från Solvikingarna var en maskin. Hon sprang så snyggt och vackert hela tiden – hon persade med 6 kilometer och jag kan inte tänka mig en värdigare tjej högst uppe på prispallen. Jag är överlycklig för min silverplats – fick ihop drygt 103km – och är stolt över min adept Lisa som utan support fixade en bronsplats! We have done well.
Det roligaste var väl att få in 12 timmars löpning under lucka 12. Fin tajming med datumet. Och det var aldrig riktigt tråkigt.
Grattis till en superbra insats.
Du gjorde som coachen brukar säga, ”kör så det ryker”.
Men är det verkligen ok att äta riskaka med jordnötssmör vid höjdhopparmattan? 😉
Ska se upp när jag springer förbi där nästa gång så jag inte halkar i jordnötssmör ;-).
Hade planerat och komma och heja på dig och de andra men fick förhinder.
Ville ”ge” igen lite pepp för Stockholm marathon i våras.
/Nicklas
Inte spiller jag jordnötssmör inte! Den ska ju ner i magen – på mattan gör den ingen nytta! Tackar för peppen här istället för live 🙂