Min resebonanza fortsätter. Jag skriver nu från Köpenhamn där jag mellanlandar från några dagar i München. Förra helgen gjorde jag Paris med min dotter Elin och brorsdotter Linnéa.
Faster i löparskor
Linnéa hade fått packlista där det givetvis stod löparkläder och löparskor. På önskelistan från henne stod:
- Se Eiffeltornet
- Fotas vid Eiffeltornet i hatt
- Fotas vid Eiffeltornet i snygga flätor
- Åka upp i Eiffeltornet
Det var inte så svårt att tillmötesgå hennes önskningar eftersom vårt hotell låg en kilometer från tornet. Vi tog trappintervaller upp till första nivån och kollade på utsikten redan första dagen.
Konstant i rörelse
Löparskorna var på i dagarna tre. Första dagen blev det 30 km, andra dagen 25 km och sista dagen när Linnéas fötter ömmade räckte 7 km gott och väl. Vi gick och joggade omvartannat. Vi hann med ytterligare sevärdheter som Notre Dame där vi tände ljus för de som lämnat oss, kollade in triumfbågen, tog oss förbi Place du Concorde och några viktiga sevärdheter till. Promenad till Anrika Brasserie Lipp där vi fick skåda vällagad kalvhjärna.
Bråka inte med Ninjamorsan
En dag åkte vi ut till ett stort köpcentrum och hamnade lite vilse i ett dött industriområde. Det var läskiga områden och spöklika övergivna hotell, sönderkrossade bilar och surrealistiska byggnader som såg mer ut att höra hemma i en amerikansk skräckfilm. Vi letade oss ur detta och tillbaka till tunnelbanan där jag givetvis blev rånad på min jobbmobil. Men de bråkade med fel morsa.
Killarna som ville lägga rabarber på min telefon plankade först genom spärrarna och startade världens liv och larm. Sedan satt de och spanade in mig när jag turistlikt läste karta. När tåget kom gick grabbarna på samtidigt som jag och då reagerade jag blixtsnabbt när den ene fiskad upp min telefon ur min ficka. Vi hade precis kommit in i tåget och jag ruskade om axlarna på honom och sade högt ”Give me my phone back!” så att de andra i vagnen skulle höra. Han flinade och jag förstod att han skickat luren vidare till polaren. Jag sprang några steg mot den andre och hojtade igen, såg att min telefon stack ut ur armhålan där han försökt gömma den – jag sög snabbt åt mig telefonen och killarna smet ut ur tåget precis som vi skulle åka iväg. Jag fick applåder och stora leenden av folket på tåget och kände mig som en Superhjälte för en stund. Elin kallade mig Ninja-Mom.
Dagen efter åkte vi hem till verkligheten igen. Rika på tid tillsammans, nya upplevelser och massor av fina bilder.
Jag kan alltså känna mig helt trygg i Pyreneerna 😉