“Ett, två, tre, fyr, fem, sex, sju, åtta, ett, två, tre, fyr, fem…” höger fot, vänster fot. Ett steg i taget. Hur svårt kan det vara? Vi befinner oss i den andra natten och har kommit till Romelåsen, den branta delen av loppet där jag och Staffan brukar plocka placeringar och öka luckor till de som ligger bakom. Så är det inte den här gången. Jag har tvinnat min gula vindjacka till ett långt rep och har den i högerhanden. I andra änden håller Staffan i. Han har ingen energi. Jag är tokstark. Aldrig tidigare har vi varit så osynkade i något lopp som i detta.

 

Spring i benen

De senaste månaderna har jag varit riktigt löpstark. Stark som i uthållig. Stark som i att kunna springa tio mil utan att ha ont någonstans. Stark inifrån och ut, utifrån och in. Stark i självförtroendet och stark i viljan. De senaste årens äventyr i öknar och över Sverige har lärt mig hur min kropp fungerar i tuffa förhållanden. Timmarna i gymet efter knäproblemet har stärkt både muskler och självförtroende. Det här skulle bli mitt lopp. Årets löparinsats. Årets prestation.

 

Benen ville springa. Springa där det var lätt, testa att springa där det är svårt. Flyga över kohagar, parera rötter och stenar, mata kilometer längs med landsvägar och gå raskt där det går uppför. I tanken hade jag förskönat ultralöpningen och dess lätthet. Verkligheten brukar ju senare visa något annat.

”Heja Mia, spring som vinden!” En del av hejarklacken. Foto: privat

Loppet startade som vanligt ute på Långa Bryggan i Bjärred. Jag hade den största hejarklacken på plats! Min arbetskollega tog med sin son och hejade iväg oss, likaså min kompis Evelina som numera bor i Lund och min outtröttlige, fantastiska support Stefan. Givetvis ville jag visa att jag kunde det här så jag lade mig i täten och ledde tävlingen i 540 meter. Springet i benen fick mig att vilja dra iväg, men min ultravana hjärna sade åt mig att ta det lugnare. Första milen gjorde jag på timmen, sprang och pratade med andra löpare och boostade energin och glädjen för att ta fram senare om jag skulle behöva. Jag kollade över axeln efter Staffan, men jag måste ha startat för snabbt, så jag gick en stund för att ge honom en chans att komma ifatt. Flera löpare sprang om mig, och det gjorde mig lite stressad. Jag ville iväg, ville lägga luckor och bara mata på. Men jag vet ju att både jag och Staffan är starka på natten och brukar plocka placeringar. Jag joggade vidare i lugnt mak och tog sikte på Skryllegården där vår första energidepå skulle vara uppställd. Stefan hade fått en lista med saker vi ville äta och dricka, samt fylla på våra ryggsäckar med.

Fake it til you make it. Höll täten i starten. Foto: Stefan Hemström

Energi

Min löparrygga innehåller 1,5 liter Perpetuem, några powerbars och salttabletter. Som vanligt ville jag avvakta med godis och allt för söta saker till efter 10-12 timmar.

 

Vädret

Flera dagar innan visade väderleksapparna att det skulle bli mycket regn. På vägen ner var det ömsom ösregn ömsom sol. Alltså svårt att avgöra vad som skulle gälla. Till slut visade det sig att det mestadels skulle bli torrt. I alla fall fram till morgonkvisten på lördagen. Fredagen blev varm. Vanligtvis brukar jag stabilisera mig efter tre timmar. Då har jag svettats färdigt och gjort uppvärmningen. Den här dagen visade det sig att det skulle ta sju hela timmar innan jag var kalibrerad. Klimakteriet eller vädret? Jag fick lägga stort fokus på att balansera salter och dryck i värmen, allt för att inte få solsting, bli uttorkad eller tappa energi. Min tröja var blöt av svett, likaså mitt huvud och fläta.

 

Depåstopp

En episk Piggelin. Foto: Stefan Hemström

Stefan hade fått instruktioner om vart han skulle stå och vad som skulle vara redo vid varje stopp. Han fixade fram stolar och såg till att allt fanns tillgängligt. Mitt i värmen kom han joggandes mellan två depåstopp och levererade varsin Piggelin. Ett välkommande svalkande som gjorde att humöret nådde topp ett par kilometer till. Jag såg fram emot kvällen och svalkan, till och med längtade mot natten då vi brukar vara starkast, även om det skulle regna.

Glad efter sju timmars kalibrering av kroppen. Foto: Stefan Hemström

Efter mina sju timmars intrimning av kroppen var både humör och fysik i harmoni. Min adept Anna skickade pepp och jag sade att jag ”Precis gjort en Anna” det vill säga att öppna med en dipp eller lite obalans i värmen. ”Så bra, då har du redan haft dippen, så skönt att den kom tidigt och nu är avklarad”. Jag kände igen mina egna ord till henne från GAX där hon genomled en varm start.

 

Osynkade

Jag hade hela tiden en känsla av att Snart Ska Vi Börja Springa Ordentligt men löpningen blev mindre och mindre och ersattes med promenad. Staffan och jag har varit med om detta förut, och tagit tillbaka löpningen efter ett tag. Så blev det inte denna gången. Jag kände mig stressad och tyckte att depåstoppen tog för lång tid, att jag hela tiden stod still eller gick. Att jag inte sprang. Att jag väntade på något. Något som jag inte riktigt visste vad.

 

Jobba med tankarna

Fokusförflyttning är något jag varit bra på vid mina långa lopp och äventyr. Att hitta det fina, positiva och goda i det hela. Nu under mitt fjärde Trans Scania fastnade jag hela tiden i ”jag ligger efter” ”Jag kan bättre” och min jämförelse handlade om de som var med i loppet, inte det stora hela och utmaningen i att faktiskt förflytta sig 25 mil över Skåne. Kanske har jag fått tillbaka lite av min tävlingsinstinkt? Att vilja prestera och placera mig? Det var på ett sätt en angenäm känsla, då jag längre känt mig ”pensionerad” från sådant. Jag var urstark. Ville mer.

 

In i natten och hantera trötthet

Att gå är jobbigare än att springa. Fötterna går sönder snabbare och adrenalinet och endorfinerna pumpas inte ut som vid löpning. Givetvis kom regnet. Vi var på väg bort mot Haväng och vändningen när det värsta ovädret låg över oss. Vi traskade på och fötterna och fotsulorna blev snabbt våta och svampaktiga. Efter ett tag började de att bränna. Bara att fokusera på ”varje steg framåt räknas”. Jag höll mig pigg ända fram till klockan fyra, då kom sömnigheten över mig. Antingen går man då riktigt långsamt och är sliten, eller så tar man en powernap och blir pigg efteråt. Inga människor var vakna och vi hittade en carport bredvid en traktor där vi lade oss och sov i 20 minuter. I vanliga fall brukar vi inte sova, men uteblivna löparkickar gjorde i alla fall mig sömnig.

Någons lada fick tjänstgöra sovplats. Foto: privat

 

Vi vände i Haväng i hyfsad tid. Det fanns fortfarande möjlighet att klara vårt första mål, att hinna in under 45 timmar.