”Spring och vinn!” Ropade Kristina åt mig. Hon som tipsat om Tjörnarparen, där det bjöds på 50km, 100km, 50Miles och 100Miles. ”Man behöver inte alltid välja den längsta distansen på lopp” skrockade Henrik Kockum (som sprang Trans Sweden) och dagen till ära valt 50km.

Jag och Kristina innan start

Jag skrattade åt dem båda. Jag hade inga ambitioner av att kuta snabbt. Jag ville njuta av att vara utomhus. Ifred med mina egna tankar. Umgås med mig själv.

Redan efter en timme började det att hällregna. Detta höll i sig hela dygnet så är som några enstaka uppehåll, då det istället stormade.

En stilikon innan start

Kläderna jag valt (merinoullmamelucker, kompressionsstrumpor och tunna regnbyxor) gjorde att jag frös om knäna. Vid en vägkorsning offrade den vänligaste sv själar sina raggsockor som klipptes sönder och tjänstgjorde knävärmare resten av loppet.

Att springa ultra är för mig en mental återhämtning. Efter en intensiv höst behövde jag förmodligen ordentlig återhämtning, för jag såsade runt på leriga stigar, njöt sv det tuffa vädret, log åt mina felspringningar och galna navigering. Jag bara njöt. Kroppen ville traska omkring och det var svårt mörkret att kolla både (stundom dålig) bansnitsling. Eller, snitslarna blev blöta och fastnade i trädstammar och blev genomskinliga och dåligt synliga. Detta gjorde att jag gick mer än sprang. Inte hade jag någon koll på reptider.

Fina små tjärn som syntes under de få timmar det var ljust

När jag varvat vid 82km började jag bli trött så vid nästa station tog jag det lugnt och sov 10 minuter innan jag begav mig ut i den kolsvarta skogen. Suset i kronorna, regnsmattret mot min jacka och ensamhet var magiskt. Jag ville vara där för alltid. Inte hade jag en tanke på att jag hade en tid att passa. Jag hade inte ont någonstans, var på strålande humör och hade energi i kroppen. Jag tänkte att när det blir ljust så springer jag igen, och tar 8-9km/h. Detta hann jag inte, för när jag kom till andra kontrollen efter lite felnavigering så var repet draget. Jag kunde inte ens bli arg. ”Jaha, då fick någon annan ta beslutet”.

Med snäll kropp hade jag i alla fall samlat ihop 105km. Lite ultrakänsla och mycket egentid i skogen får summera Tjörnarparen.

Lera med doft av vildsvinsbajs och en nedhasad knävärmare

Det blev bara en kvinna som klarade loppet. Och nästa år, då kan jag testa 100km – för man behöver ju inte alltid välja det längsta…