Med total förnekelse tittar jag i kalendern och ser ”Springa BAMM70 med Magnus” nu på fredag-lördag. Jag ser bokstäverna och låter bli att bli nervös. Orientering. I fjällen. Minst 70 km. Massor av höjdmeter. Med packning och en maxtid.

Jag är en asfaltsballerina som är långsam uppför. Jag ser ju varenda motlut som en ultrabacke och går…Varför utsätter jag mig för det här?

Jo, jag tycker inte om att göra saker som jag VET att jag kan greja, då är ribban för lågt satt. Det ger mig ingen kick. Jag ska inte slänga mig utför ett stup, köra racerbil eller utsätta mig för galenskap – men tillräckligt galet är det att anmäla sig till tuffaste distansen i en orienteringstävling när jag till och med går vilse i min egen hall. Och den är en kvadratmeter.

Bryggan jag aldrig vågade dyka ifrån. Foto: privat

Jag är uppvuxen i en lägenhet med min mamma. På somrarna var vi i vår stuga på Västkusten. Jag lärde mig aldrig dyka från bryggan, jag har aldrig tältat, inte vandrat i fjällen. Jag vet inte ens hur jag fäller och tillagar en björn på fjället! Det närmaste icke-spistillagad-mat var burkskinkan i slutet på 70-talet, eller när jag smet till korvkiosken och åt om maten hemma inte föll mig i smaken. Därför är två dygn i fjällen med tält, sovsäck och gaskök lite extra exotiskt för mig. Första gången jag tältade i vuxen ålder var när jag åkte med Bonjour Trail till Frankrike för att springa i fem bergsmassiv – underbart! Sedan har jag brutit vår strandfasta trend genom att ta med mamma och vandra i Tarfaladalen en gång.

Fokuserar på gångerna jag varit i bergen. Och överlevt, hur svårt kan det vara? Här är jag i Frankrike 2015. Foto: privat

Så bubblan jag går in i inför BAMM70 som startar på fredag, är lite större. Inte en tävlingsbubbla, utan ett äventyr som jag ser fram emot på ett mer förväntansfullt sätt än med tävlingshorn. Jag ser fram emot att vara ute, att plocka kontroller. Att svettas, frysa, bli våt om fötterna och jaga vidare. Att få hjälpa till att sätta upp tältet, blåsa liggunderlag och koka vatten till den frystorkade maten. Att det råkar vara tävling har jag inte riktigt tänkt på – det är för stort och läskigt. Jag förnekar det fortfarande.