>”Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna” brukar det ju heta. Bakom denna långdistanslöpande kvinna står en förstående familj, två uppmuntrande barn och omedvetet peppande polare och arbetskollegor. Bättre bakgrundsteam kan man ju inte ha!

Ovärdeligt team är även klubbkamrater, arrangörer av loppet och funktionärerna. Inom ultran är funktionärerna superviktiga. När jag hjälpte till på TEC förra året kändes det som jag skapade en relation till löparna som kom ”Jaha – nu är hon på ingång – hon vill ha Resorb, lakridsfiskar och te…”. Loppen är intima och känslan av delaktighet är större än att bli serverad en kopp vatten på kortare lopp.


Under Täby Extreme Challenge 100 miles kommer jag att springa med min klubbkamrat och ultrabroder Staffan. Vi är ett team. Det var vi som grejade GAX 100 miles i somras. Idag på förmiddagen har vi planerat TEC in i minsta detalj. Det är vår grej. Vi vet vad vi vill och vad som passar just oss. TEC är dessutom en test för oss där vi ska kolla vad vi kan/vill äta, vad vi blir sugna på och hur våra kroppar reagerar – allt för att vara så väl förberedda som möjligt inför vår stora utmaning i sommar GAX Trans Scania 246 kilometer.

Vårt upplägg:
* Gå i alla uppförsbackar
* Springa på känsla och hålla koll på pulsen
* Börja fylla på med energi redan första varvet
* Dela upp loppet i 4 delar (som vi gjorde på GAX)
* Ha ett eget bord med grejer
* Byta strumpor och skor efter varje delmål (4 varv)
* Några få pacers kan bli aktuella efter 100 km (regel)
Min viktigaste teamspelare – Staffan. Här har vi sprungit ca 14 mil tillsammans. Foto: privat

Staffan och jag kommunicerar väl. Framförallt utan ord. Vi ser när den andre är trött, när pepp eller energi/vatten/salt behövs, när man ska vara tyst och behöver egna tankar. Vi tjatar inte. Vi bråkar inte. Vi ifrågasätter inte. Vi finns. Vi är.