>

…that opened up my heart* – I saw the sign. *)(eller ska det vara eyes?)

En gång ultralöpare alltid ultralöpare. För mig ligger utmaningen i att springa längre. Och längre. Och längre. Det får inte ske för snabbt utan jag lägger till 1-2 mil åt gången. I långsamt tempo. Målet för i år var egentligen 10 mil i sträck – men WTF – mål är till för att nås, spräckas, ta sig förbi. Utmanas. Förlängas.

Jag ville köra GAX 100 miles nästa år, men Fredrika informerade mig snabbt att det är sista året det går. What to do? Att vela är inte min grej. Eller jo. Eller nej. Eller äsch jag vet inte. Jag har varit orolig att jag inte ska klara distansen men rätt var det är så får jag små hinter, ser små tecken som liksom hamnar i mitt knä, på min hornhinna och i mitt öra. Jag fick reda på att det officiella resultatet från Trollhättan blev drygt 9 mil – och det finns ju mer krut i benen… så kanske, kanske.
Jag har medvetet inte surfat in på GAX hemsida och kollat. Eller jo, jag gjorde det för två veckor sedan. Efter det har tecknen visat sig gång efter annan. Jag vill inte köra loppet själv och hade funderingar på att haka på Fredrikas 50 miles, men sedan började Staffan så smått fråga om 100 miles. Kan han, så kan jag. Vi började chatta lite om vi skulle anmäla oss eller inte. Till slut sa jag ”Vi kan väl diskutera det på vägen till Strömstad?”.

Vi pratade lite löst om vad som kunde vara svårt (navigering och hitta i Skåneland, vad som ska vara i Drop-bagsen, hur trött blir man på natten…?). Sen dök frågan om vilken distans vi skulle välja, samtidigt passerar vi en skylt STRÖMSTAD 160km. Klart vi skulle köra 100 miles om vi anmälde oss. Nattlöpning och 8 mil avverkades ju i Trollhättan. Det var det första tecknet. Det andra tecknet var en registreringsskylt på en bil med GAX (eller var det en Polsk transportbil och bokstäver i texten…). Alla skämt vi sedan drog var inte riktigt hundra – alltså blev distansen bestämd. HUNDRA MILES – drygt 16 mil. Det första vi ser i sekretariatet i Trollhättan är inbjudan till GAX i augusti. Ett tecken!

Jag berättade detta för några stycken i lördags och framför mig springer arrangören för GAX. Han ger mig massa information och säger att jag grejar det galant. Hur svårt kan det vara liksom? Om inte det där var ett tecken så är ingenting det.
Jag är anmäld. Självklart tog jag den fulla distansen 100miles. Och jag är skiträdd.