>Pia gormade ut orden när jag för femtielfte gången slänger mig ner och gör armhävningar mellan slagkombinationerna i boxningssalen.

Mjölksyra i axlarna, svårt att hålla upp armarna. Svetten rinner från hår och panna. Ingen tid att torka bort. Fokusera på andning, uppercut, jab, jab med vänster, hårt slag med höger, krok. Ner igen på golvet, 10 armhävningar…. känns nästan skönt att koppla in andra muskler, fokusera. Det återstår bara 45 sekunder av ”min” tuffa del. Fokus. Upp igen, svetten skvätter, pepp från Oliver, upp med garden.

Jag vill. Jag kan. Jag orkar!

Det var 3 år sedan. Men jag kan återkalla känslan och blodsmaken i munnen som om det var för en stund sen. Det var ljuvligt. Efteråt var det svårt att tvätta håret för armarna var bortdomnade. Det var en skön känsla. Och att rabbla ”Jag vill, jag kan, jag orkar” hjälpte mig på vägen. Jag pressade mig lite extra och jag dog inte. Istället kände jag mig fantastiskt duktig efteråt.

På söndag när mina ben försöker sakta ner i en komfortzon efter 18 kilometer tänker jag projicera ner tanken för att öka tempot, för jag vill ju, och jag kan, och med all träning så borde jag orka.
Jag vill! Jag kan! Jag orkar!