>”Jag såg när du kutade förbi och flinade!” sa dotterns pojkvän. Han hade tränat inne på SATS och sett mig bli jagad av “Killen med vattenflaskorna runt magen” förra helgen.

Just den här incidenten är nog ett typiskt Mia-tänkar-fall. För jag kommer ihåg mina tankar (hur jag skulle pusta ut runt hörnet) och att jag var så tacksam över att inte irritera mig.

Sånt här tokigt, glatt leende kan jag bjuda på för att uppmuntra till fortsatta positiva insatser. Kanske lite hysteriskt glad här på bilden från i vintras… men jag fick ju spring med en Dalkulla…

Den lördagen var det nämligen strålande sol – helt fantastiskt vårväder – sånt som gör människor lyckliga. Mitt på dagen var många ute och promenerade. Detta innebar att jag (och alla andra miljoner löpare) fick stanna in, zickzacka förbi, krångla oss igenom 4 flanörer på rad. Jag hörde vid flera tillfällen hur mötande löpare suckade högt och se sura ut.

Stopp.

Det finns väl ingen glädje i att irritera sig på att andra är ute och promenerar. Eller springer långsammare. De går ju inte medvetet ut och “stör” min snabbrunda? Här är det dags att ändra tankarna, att lägga energin på något bra. Alla har ju rätt att vara ute – ju fler desto bättre! Vill jag vara ensam i spåret ska nog välja en annan plats än promenadstråket runt Kungsholmen en vacker vårdag!

Så istället för att irritera mig på att folk “är i vägen” brukar jag le och tacka dem som flyttar lite på sig när jag kommer kutande. Uppmuntrar liksom till fortsatt bra samarbete – tror starkt på att denne känner sig glad och kliver lite åt sidan nästa gång en löpare kommer.

Jag lägger krutet på att uppmuntra positiva insatser snarare än att lägga energin på att bli irriterad.

Hur fungerar du? Blir du irriterad när du ska springa förbi söndagsflanörer?