”Jag har ont!” Nej, jag har inte ont. ”Jag vill inte!” Är det ett skäl att bryta? Jag har det jobbigt. Mina tankar återkommer hela tiden till att hitta skäl att bryta. Jag märker hur mycket starkare Inga-Sarah och Jan-Erik är. Det gör att jag känner mig som ett tungt ok. Hade de inte haft mig att släpa på hade de kunna springa iväg på lätta fötter. En kvinna bakom skriker och jag undrar om hon har halkat på någon av de stora isiga stenbumlingarna eller om hon vill förbi. Tydligen är hon bara övertaggad och full av energi och skriker ut sin glädje. Klockan är inte ens 7 en iskall söndagmorgon i januari. Jag bestämmer mig för att bryta vid första kontrollen som ska ligga efter 24 kilometer. Bara att bita ihop och tuffa vidare. Jan-Erik märker att jag är låg, men har lärt sig att inte tjat fungerar så här tidigt på morgonen. Det är mörkt men efter en stund när vi kommer ner mot kusten börjar ett orange sken sprida sig vid horisonten. Vi springer under tystnad. Varje steg är en kamp. Jag sliter och har en olustkänsla, som när man sätter på sig en tröja som är lite för trång i halsen och man drar och sliter i den men den smiter ändå åt. Jag vet bara inte vad som är fel. Jag vill kliva av och jag har ingen aning om hur jag ska framföra det till Jan-Erik och Inga-Sarah.
Men vi tar det från början.
Klockan ringer 3:30. Kroppen är trött efter lördagens 44 kilometer i terräng, med knöggligt underlag, branta backar och ömmande blåmärkeknän från fredagens fall. Hela jag skriker ”ligg kvar och sov, det här är galenskap!”. Jag tar mig mödosamt upp ur sängen och klär på mig tävlingskläderna för dagen. Ungefär liknande uppsättning som dagen innan fast förstärkt med ett merinoullinne och en dunkjol. Det är nämligen -16 grader utanför fönstret. Den större ryggsäcken är packad med vätskeblåsa, mackor, powerbars, gel, Gainomax, förstärkningsjacka, mössa, vantar, linda, värmefilt, första-hjälpen, microfleecetröja och massa småsaker. Jag har även en flaska perpetuem (näringsdryck) och en flaska BCAA (aminosyror). Ryggsäcken är tung men jag behöver öva mig att springa med packning. Frukosten består av gröt, 2 ägg och en macka. Det är svårt att äta för att klockan är mitt i natten, men jag har inte hunnit fylla på ordentligt kvällen innan med energi för dagens utmaning. Anders som vi bor hos, och som också ska springa har lika svårt att få i sig frullen. Bussen ska gå från Slottskogsvallen klockan 05:00 och jag har med mig en Pripps Energy att dricka under färden.
Starten går vid Tjolöholms Slott och termometern visar -18 grader. Buffén är uppdragen i ansiktet, den varma mössan är på och jag har Icebreakers tunna innevantar och tjocka tumvantar över. När vi väl sätter igång att springa 06:30 så blir jag lagom varm. Det är bara vätskan som fryser till is.
Jag är seg och nere för räkning redan efter 2 kilometer. Kroppen vill inte, jag är trött och förmodligen låg på energi även om jag inte är hungrig. Mina tankar är inte snälla och jag känner mig värdelös. Kroppen gör inte ont någonstans, jag är bara lite seg i låren och har ont i blåmärkena, men det går snabbt över när blodcirkulationen är igång. Efter 7-8 kilometer passerar vi en mack där vi går in och fyller på varmvatten i våra frysta vattenbehållare. Jag äter en bar och står tyst och håglös. Ingenting är roligt. Vi tuffar på men jag vill hela tiden gå. Orkar inte springa. Det är ju bara att bryta – det är ändå bara träning för mig. Träning med packning inför Trans Pyrenéerna. Då slår det mig att det är just det som gör att det känns lite jobbigare. Tyngre packning. Detta i kombination med för lite energi och nu -16 grader gör att det blir extra tungt. Tanken gör mig lite lättare i sinnet.
Vätskeblåsan har fryst, trots att jag har isolerad slang, det är själva blåsan i väskan som blivit Slush och kan inte transporteras. En och en halv liter vatten är extra vikt i min ryggsäck. Ingen idé att stanna och ta ut under pågående löpning då jag förmodligen skulle bli kall. Jag tömmer den senare, vid första kontrollen där jag ändå ska kliva av. Jag får Janne och Inga-Sarah att gå trots att det inte är uppförsbacke, plötsligt har jag hittat osynliga motlut för att slippa springa. Jag är trött och mörkret är påfallande. Vi tar oss fram i ljuset av pannlamporna.
När solen har gått upp känns det lite bättre. Jag gnäller lite på min fart och ber om ursäkt att jag sinkar de andra. Jan-Erik säger ”Jag går hellre i mål en timme senare tillsammans med er än att plocka placeringar”. Jag skäms. Jag tänker ju kliva av. Vid kontrollen tar jag ut vätskeblåsan och häller ut vattnet/ismodden. Inga-Sarah får låna min microfleece och jag häller i mig två stora muggar buljong och en kopp kaffe. Min smörgås har börjat frysa men jag börjar tugga i mig den ändå. Plötsligt har jag glömt bort att jag skulle kliva av här. Vi fortsätter.
Efter ett tag är det riktigt dagsljus och vi tar oss fram längs Hallandsleden. Det är vackert och vi försöker vara duktiga på att fylla på med energybars och dricka. Vi har nu lagt in flaskorna under jackorna och jag har gjort ett utrymme mellan brösten där flaskan ligger varm med hjälp av spännena på ryggsäcken som nu väger lite mindre.
Underlaget är stenhårt och kylan håller i sig. Som varmast är det -10 grader, men största delen är det -16. Ute på öppna leder blir det isande kallt men i skogen känns det varmare. Ju längre tiden går desto mer energi får jag. Som om jag skruvar upp mig själv. Det är en konstig känsla att efter 41 kilometer känna stor glädje och tacksamhet när det inte var så långt ifrån att jag tänkte kliva av. Vi skojar och skrattar en del. Vid just 41:an hade vi hoppats på varm mat, men det blev nyponsoppa och fryst medhavd macka. Ingen buljong, men kanske vid nästa station? Vi tog oss vidare. Nu var depåerna med 11 kilometers mellanrum och min jakt på buljong fortsatte. Det kändes som om det var den och mina teamkamraters stöd som fick mig att komma ur den 3,5 timmar långa svackan. Janne och Inga-Sarah var ju med, buljongen suktade jag efter. Vid nästa station fanns det inte heller någon buljong. Jag sippade kaffe, moffade chips och åt stelfrusna vingummi. Gel och powerbar tinade jag upp inne i vanten och åt mellan stationerna. Jag blev mer och mer energifylld och vi sprang i stort sätt hela de sista 22 kilometrarna så när som på de branta uppförsbackarna eller där det var så teknisk terräng att vi tog det lugnt för att inte skada oss. Under de sista milen var det Inga-Sarah som var trött. Hon hade ju dragit mig den första biten så nu var det min tur att dra henne. Jag höll mig längst fram, hon i mitten och Janne längst bak. Vi tyckte att de sista fem kilometrarna aldrig tog slut. Upp och ner, kors och tvärs och plötsligt kommer vi ut ur skogen och ser arenan. När vi kommer in på tartanbanorna tar vi varandras händer och springer de sista hundra metrarna mot målgången när vi hör speakern säga ”Och här kommer födelsedagsbarnet Jan-Erik!”. Vi blev så paffa både jag och Inga-Sarah eftersom han hållt tyst om det hela dagen. I mål blev det grattiskramar och vi fällde en tår för väl genomfört arbete.
Jag har aldrig slitit så hårt för att ta mig i mål någon gång. Terränglöpning i minusgrader är nog inte min grej, i alla fall inte 152 kilometer. Men nu så här i efterhand känns det ändå gott. Lite hard core. Vi var ju bara två kvinnor som vågade fullfölja Ultratrippeln. Resten av damerna sprang bara individuella tävlingarna eller bröt.
Jag och Inga-Sarah kom alltså etta och tvåa i Ultratrippeln men fick inte vara med på vår egen prisutdelning för vi var så sena i mål. Men ett litet grattis och ett pris kunde vi ju i alla fall ha fått av arrangörerna.
152 kilometer terränglöpning in på träningskontot. Nu vila.
Galet bra! Så imponerad!
Tack!
Helt galet bra. Snacka om pannben. Klart arrangören skulle väntat. Grattis!
Eller hur! De andra vinnarna hade i och för sig hunnit duscha, vara på prisutdelning, äta, åka hem och se en film innan vi var i mål 🙂 hahaha
Du är värd att vänta på.
Kram
Tack Janne för att du står ut med en surmulen bitch. Men jag blir ju gladare och gladare ju längre jag springer. Tänk bara hur glad jag ska vara efter 898 kilometer!
Wow !
Det är det enda jag får fram just nu! Wow!
Du är makalös!!!!
Makalös eller bara galen – hårfin linje där 🙂 Tack för wowet!
Sicka kämpar ni var alla tre. Priset kommer kanske som ett brev på posten!
Härlig läsning!! Grymt jobbat!! Ni kommer flyga fram över Pyrenéerna!
Ja! Flyga! Precis som mina vackra vurpor 🙂 Då flög jag. Behöver öva på lite bättre landningar bara!
you are crazy….galet imponerad är jag…kram
Tack Maria!
Du är så himla grym!! 🙂
Förstår känslan av att det är jobbigt att sinka andra. Jag lever med den ständigt, men har blivit liiiite bättre på att inte tänka på det. 🙂
Kram M
Jag blir aldrig stressad av att andra ska sinka mig, förstår inte varför jag oroar mig – jag umgås ju med vuxna människor som förmodligen har vett att säga ifrån om de vill dra. Hittills har det ju inte hänt, alltså helt obefogat att lägga energi på.
Nej, men exakt! Så tänker jag också. Jag har ju inga problem att springa med någon som är långsammare än jag själv, så varför ”nojar” man egentligen? 🙂
Då slutar vi med det!
Hade du brutit hade jag blivit förbannad! 😉
Jag var rädd för det! Därför fortsatte jag. Tog till och med trapporna när jag kom hem 🙂
Haha,
Bra Camilla, ska hota med dig nästa gång Mia har sådana funderingar 😉
Wow! Inspirerande läsning!