De stora, häftiga akrobaterna är långsamma i sin rörelse och har sådan precision och kroppskontroll trots att de är över tre meter höga. Jag tycker att de två personerna i mitten är coolast. Alla fyra är utklädda till trasdockor och tjejen som står näst längst till vänster håller i en stor båge som mannen till höger om henne gör volter i. De två i ytterkant sparkar i takt med benen. De har stora skor på sig. Jag hallucinerar. Igen.
***********************
Det plingar till i mobilen och jag får en uppmaning att ge en position för vart jag är och det visar sig att det bara är en liten dunge mellan mig och Stina. Vi möts upp och all energi jag tidigare haft rinner ur mig. Som att ”nu överlåter jag orken åt henne”. Vi delar på en banan när vi går upp för en backe, och fyller på med Snickers. Hon har mött Jonas och Johannes sju kilometer tidigare och hälsat på dem. Henrik hade inte synts till, men han kunde ju sova bakom en buske någonstans.
Enkelt, avskalat och naket
Så många vackra vyer under min resa över Sverige. I dagsljus hallucineras inget.
Under alla ultralopp jag sprungit har jag och mina medlöpare eller pejsers snabbt hamnat långt ifrån det ytliga. Allt är så direkt och ”på riktigt”. Folk man aldrig träffat berättar om cancersjuka mammor, oron för barnen eller andra jobbigheter och händelser – eller delar med sig av lycka, väntar-barn-trots-många-försök, känslosamt och fint. Ingen försäller sig eller marknadsför sina ytligheter. Här är livet ”här och nu”. Först och främst tror jag att ultralöpningen gör att kroppen tar energi till det fysiska, så att vi skalar bort hindren och lager av försköning i våra tankar. Det vackra är det som sker och det som kommer till oss i tanken. De tankar och känslor som vanligtvis inte hinner fram i en stressad vardag. Behoven blir också direkta och få ultralöpare generas av att kissa vid en vägkant. Detta är ju inte något som skulle hända om jag och Stina träffats på stan för en fika ”Du – jag ska bara pissa lite snabbt bakom busken där vid Espresso House”, men när vi nu ses i skogen så faller hon snabbt in i min avskalde stil och vi känner oss bekväma trots att vi inte känner varandra så bra. När jag ser akrobaterna i träden känns det helt naturligt att dela med sig ”ser du inte dem?” undrar jag ”Nej, skrattar hon” och jag vet ju att jag hallicunerar av trötthet.
Min pannlampa dör rätt snabbt och energin åker bergodalbana. Vi använder hennes ljus och tar oss framåt genom vackra skogar – fram till Kristinehamn där jag ska sova på Stadshotellet efter en välbehövlig dusch från den varma dagen.Vi tar oss av från rutten när 291 kilometer av loppet har avverkats. Det känns helt stört att jag är så nära att nosa på mitt personbästa (304 kilometer). Det är 1200 meter till hotellet och det känns som en evighet innan vi är framme. Jag är så trött – men känslan är neutral, varken jätteglad eller dippig, vilket bådar gott för att vakna med lust till mer löpning.
Jag har bestämt löpdejt med Ultra-Tobias klockan 06:00 från Stadshotellet. Jag samlar ihop några timmars sömn och har laddat ryggsäcken med fräsch energi. Jag glömmer dock min ”korv” med risgrynsgröt på hotellrummet, men Tobias sitter och sippar kaffe på hotelltrappan så jag förstår att det kommer han att bjuda på lite längre fram. Vi börjar med att gå tillbaka till den punkt på banan där jag klev av för att ta mig in till hotellet under natten, därefter sätter vi fart på fötterna. Det har nu blivit söndag morgon. Vi börjar med att gå för att väcka kroppen, men sen börjar vi faktiskt att springa.
Ultralöpare on a mission.
Märkligt nog känns benen helt okej. Innan loppet trodde jag att benen skulle kännas svagare och svagare, men det känns nästan tvärtom. Det som stoppar mig från att kunna springa hela tiden är tröttheten och energin, något som faktiskt går att påverka under loppets gång. Vi tar oss 9,5 kilometer till Ölme där vi ska äta frukost. Tobbe bjuder på kaffe, och sedan ser vi att en kille faktiskt öppnat cafét. Det fanns inte så mycket glutenfritt därinne så det blev glass, pucko och banan till frukost.
Breakfast for champions.
Rutten är fin och vi springer vidare på landsvägen mot Väse, där ska vi äta på Rasta. På plats finns Ulrika och sedan ansluter Jonas och Johannes – nu är det deras tur att vara låga på energi och inte riktigt ha koll. Lealösa och uppgivna undrar de om de verkligen ska äta. Det är lite ”roligt” att se någon uppträda som en själv har gjort – jag vet ju hur långsam tanken är och hur dum den kan bli. Att det är jobbigt att äta… men sedan när man är pigg vet man att det är just det man behöver. Jag drar i mig rödbetsbiffar med halloumi och det kan vara den godaste vägkrogsmaten jag någonsin ätit. Att kläder och ryggsäck luktar från äventyr bryr jag mig föga om – så illa kan det inte vara eftersom jag nu har bytt till en grön fin tröja istället för den tre dagar inlöpta gula.
Tobbe berättar om sina lopp och utmaningar i alperna, det är en skön flykt för mina tankar i värmen. Efter närmare fyra mil kommer Tobbes fru Evelina och hämtar upp honom för vidare färd mot badstrand med barnen. Jag avundas dem då min buff får blötas och kyla min skalle gång på gång. Men jag har ju något annat för mig – jag ska ju till Karlstad!
Jag tar sällskap med Jonas och Johannes långa sträckor. De springer hela tiden och jag går i uppförsbackar. De har lite egentid med sina hörlurar och går in i sig själva. Under långa sträckor går vi på rad och är i våra egna bubblor. Det är vackert på något sätt, att vara helt själv men ändå känna gemenskapen och kraften från de två som går/småspringer 25 meter längre fram. Som ett enda stort energifält drar vi in i Skatkärr och köper Piggelin och risgrynsgröt. Vi är glada och pigga, på gång. Jag har för länge sedan slagit mitt distansrekord och varje steg är ett nytt PB. Det återstår nu 11 kilometer till Karlstad och 16 kilometer till Checkpoint 3 hos mina vänner Olle och Maria.
Fylld av energi drar vi iväg på hyfsat starka ben. Humöret är gott och känslan av oövervinnerlighet kommer över mig igen. Jag är så stark! Jag är magisk! Tills solen återigen tar mig. Värmen nockar mig totalt och jag blir låg på energi och bra tankar. Jag vinkar hejdå till killarna och går in i mig själv. Jag är fortfarande lite restriktiv i att ta emot support och har bara träffat Stina som hastigast. Vi ska ses på CP3. När jag kommer till utkanten av Karlstad är jag så överhettad och kroppen vet inte hur den ska kyla ned sig. Jag upplever sådan fysisk närvaro och blåsorna på fötterna dunkar, ländryggen känns öm och banden efter ryggsäcken känns plötsligt skava. Jag vet att jag upplever allt extra starkt eftersom jag är låg på energi, men jag orkar inte ta upp något att äta. I en gångtunnel sätter jag mig i skuggan och vilar kroppen, ryggsäcken ligger framför mig och rörelserna är långsamma. Jag får i mig en karamell och slumrar till. Jag försöker få min hjärna att sluta koka. När jag är någotsånär okej, det vill säga, när jag känner mig helt jävla slut men med en kraft i tanken att allt blir bättre vid CP3, stapplar jag upp och ur tunneln. Långsamt tar jag mig fram. Jag orkar inte le och förstår att mitt ansikte hänger ner till magen. Jag känner mig apatisk.
Tills Han står där
Daniel – han finns på riktigt men kändes som en ängel.
På cykel kommer en kille och säger ”Hej, får jag springa med dig en bit?”. Jag är så trött och vet inte ens hur jag ska orka gå, än mindre springa. Men han strålar sådan harmoni och lugn att jag känner hans energi långsamt föras över till min trötta hjärna. Jag blir gråtfärdig av lycka att han vill hjälpa mig. Cykeln parkeras och vi transporterar oss framåt. Under tiden skickar Olle bilder på Jonas och Johannes som sitter i en pool med varsin kall öl. Själv har jag en ängel vid min sida som ser till att jag hela tiden kommer ett steg närmare målet – den kalla ölen och checkpoint tre.
Jonas i ett svalkande bad med en kall öl. Foto: Olle Nygren
Den sista biten fram till Olle är jag så fylld av tacksamhet till Daniel som kommit till min undsättning. Inte planerad men ack så välbehövd. Att få ta fram de sista krafterna ur en energitom kropp ger bra boost. På plats hos Olle och Maria äter jag pulled port med ris, dricker en kall öl och skojar med J&J. Många män har hjälpt mig fram denna dag. Dagen då jag kunde bocka av att jag sprungit till Karlstad. Dagen då många män hjälpt mig likt en prinsessa framåt i tävlingen.
Leave a Reply