Min inre resa har nu förbytts totalt. Från att ha valt att vara avstängd från sociala medier och bara fokusera på mitt inre, gör jag en helomvändning och blir utåtriktad. På Basecamp 2 ser jag hur organisationen fungerar. Det är ett team som är ansvariga för att löparna ska blippa sina chip, se till att det finns sockerkaka och snacks på borden och att de får sina dropbags. Det är rätt många på denna camp och de har sjukvårdare som tar hand om folks fötter.
Det verkar som de flesta frivilligarbetarna inte själva deltagit på något ultralopp för de är ytterst få som bryr sig om hur löparna mår, eller ägnar dem en blick efter att de blippat och fått sina väskor. Jag börjar samtala med några som äter. Frågar hur de mår och om jag kan hjälpa till med något. Det blir lite fixande.
Den svenska delegationen (PrioLife) som är på plats har tio frivilligarbetare utstationerade längs med en rad kontroller. De ansvarar för att slå igen checkpoints när siste man är på väg därifrån och att hämta folk som bryter, är vilse eller skadade mellan två depåer. Jag hänger med dem i bil första dagen och syster Anna skulle gärna vilja plocka av en löpare som är helt borta och har gått vilse längs en bilväg istället för att vara på leden. PrioLife får bara genomföra de uppgifter de blivit tilldelade, men alla tio gör det med medmänsklighet och bryr sig om att hjälpa löparna vidare.
Jag ansluter till dem i två dygn, tänker att Cyril och Organisationen kan behöva hjälp och att jag är van från att ordna lopp och vara funktionär. Jag packar ihop tält och väntar. Väntar på instruktioner. Väntar tills jag blir galen och känner mig onödigast i världen. Samtidigt vill tävlingsledare Cyril att jag ska jaga rätt på Janne som nu är långsam och missar checkpointtiden. Jannes telefon är avstängd och jag tippar på att han har ungefär 12-15 kilometer till nästa checkpoint. Omöjlig att få tag på. Eftersom jag inte vet hur terrängen ser ut där Janne befinner sig vet jag heller inte om det kommer att ta 8 timmar som under vår första etapp, eller gå snabbare. Jag fortsätter att ringa och skicka meddelanden för att få tag i honom.
Jag är själv mycket trött. Rätt var det är måste jag sova. Hela kroppen är i obalans och tiden och dagarna smälter ihop. Jag är hungrig och törstig omvartannat. Jag somnar ifrån jagandet av Janne men vaknar av ett sms där han nått en checkpoint och får skjuts med några till det camp jag befinner på. Jag somnar om och träffar honom dagen efter. Johan Steene från Sverige ligger i täten.
Nästa dag bjuder på ytterligare väntan. Jag känner mig rastlös och vill hjälpa till mer. Jag vill ta initiativ. Efter lite övervägande beslutar jag och Janne att hjälpa Johan Steene och Jonas Davidsson på egen hand. Jonas är på samma chckpoint som jag och han får låna mina stavar, får rena strumpor , nektariner och jag hjälper honom med det jag kan. Nu blir det allt annat än lugnt!
Janne fiskar fram sina kartor och vi kollar vart Johan och Jonas befinner sig. Vi hittar en ganska stor stad som ligger mittemellan deras positioner. Staden heter Pau och vi tar oss dit med tåg. Vi är långsamma med våra stora bagage, svullna ben och fötter – men fram kommer vi. På plats i Pau hyr vi bil och tar in på ett hotell. Vi ser till att få ordentligt med mat och sova bra i sköna sängar. Vem vet när vi kan sova gott igen?
Vi börjar med att ta oss till Johan. Han leder tävlingen men både tyskan Julia och fransmännen Valery och Laurent turas om att ta sig förbi och sedan släppa. Det är mycket spännande att se kampen om sömnen, takten och fötterna. Vad ger med sig först? Och vem?
Vi möter upp Johan vid Basecamp 3. Vi kommer dit 20 minuter innan honom, men det råder språkförbistringar. Jag frågar på engelska om Johan passerat, och får till svar på franskengelska att han passerat och mår bra och är 2 km härifrån. FAN! Vi har missat honom. Det är så lugnt i lägret att jag inte riktigt tror att det är sant. Jag frågar två personer till och båda säger 2 km – he is ok. Janne och jag sätter oss på den intilliggande restaurangen, vi bestämmer oss för att sitta ute trots att det hänger regn i luften. Plötsligt hör vi hur alla börjar applådera upp i kontrollen – Johan är på ingång! Vi flyger upp från bordet och struntar i lunchen – här ska funktioneras!
Det är så roligt att träffa Johan! Han är sugen på Orangina och Cola. Cola finns. Han är snabb i kontrollen och har full koll på sina prylar. Det märks att han har rutin trots sömnbristen – gamla batterier till vänster, nya till höger. Inte blanda. Lägga ner sovsäcken i botten, därefter prylarna i den ordning de kan behövas. Lugnt och metodiskt.
Johan har valt att vara med i en undersökning som ett Italienskt medicinteam utför. Han blir lite extra ompysslad av dem och dvalar på britsen. Jag och Janne passar på att ta Johans två par strumpor, tröja och shorts och tar oss bort till tvättstugan och tvättar dem. Sådan lyx mitt i tävlingen! Johan väljer att sova 45 minuter, sedan är det dags att dra. Precis när han ska iväg kommer loppets dåvarande två in – Julia från Tyskland. De kramar om varandra och Johan springer iväg upp för berget.
Janne och jag handlar ost, juice, frukt, yoghurt, chips, nötter och skinka – försöker sätta oss in i vad Johan eller Jonas kan vara sugna på. Sedan hoppar vi in i bilen och kör tillbaka ner för de slingriga serpentinävgarna, ner i dalen och kör tillbaka i loppets riktning. Det är dags att peppa Jonas.
Jag kör och Janne ansvarar för kartan. Upp och ner bland bergen, håller koll på vart löparna befinner sig. Uppdaterar Facebook så att löparSverige kan följa den spännande resan med Johan i täten…
Vi tar oss till checkpoint 17 som ligger uppe i en skidby. Det är en liten lokal och två funktionärer plus två av de frivilliga svenskarna. Vi äter middag tillsammans och vet bara när Jonas lämnade den förra kontrollen. Vi vilar en stund på en gräsmatta i solen utanför men får inte direkt någon sömn. Vi äter middag med de svenska killarna och fördriver tiden i den halvdöda vintersemesterbyn. Det finns bara ett dyrt hotell öppet och vi tänker att vi drar vidare när vi hjälpt Jonas. När det närmar sig midnatt kommer Jonas in. Vi tar hand om honom på bästa sätt och ser till att smussla lite smutstvätt till svenskarna som ska köra igång tvättmaskinen som vi hittat i köket. När de franska funktionärerna gått blir hans saker rena och väldoftande igen. Jonas äter och går och lägger sig. Janne och jag hoppar in i bilen och kör genom natten mot checkpoint 21 för att ta emot Johan.
Denna station ligger vid ett vackert hus längs med leden. En ensam fransk kvinna vid namn Cecilie ansvarar för stationen. Hon har koll på Johans GPS och förbereder hans ankomst. Hon fixar gott kaffe till oss och vi värmer oss inne i huset. Efter någon timme kommer Johan till kontrollen och har mycket ont i fötterna. Det är det han ber om hjälp med. Cecilie har lite förslag och Johan överlåter det helt och hållet i hennes händer, han är redo att testa vadsomhelst. Det regnar till och från och leden har blött gräs på flera ställen vilket luckrar upp huden på fötterna och gör dem konstant fuktiga.
GPS Tracker
Ett fåtal löpare har GPS-tracker. Johan är en av dem. Vi kan hela tiden se vart han befinner sig (så länge vi har uppkoppling och tävlingsledningen också har det). Detta ger konkurrenterna fördelar – de vet om Johan sover, springer på eller är stilla/fel/vilse.
Efter 45 minuters sömn ger sig Johan iväg i gryningen. Janne och jag plockar ihop oss och kör iväg. På vägen ner möter vi de två fransmännen som har knapat in på Johan. Det är nu den rasslande jakten börjar! Jag och Janne har nu varit vakna i nästan 36 timmar…
Eftersom texten blir så lång så kommer det en halva till. Lovar att den är ute snabbare än denna 🙂
Fantastiskt att ni orkar ge så mycket stöd och support efter egna strapatser! Är det så ultra-sammanhållning byggs upp?
Kram!
Ja det är det. Men det är även ett sätt för oss som brutit tävlingen att bearbeta det mentalt.
Nu gör vi nytta, vi fokuserar på hjälpa andra och inte på eget ”misslyckande”
Precis som Janne skriver så är det väl en bearbetning samtidigt som man är med och indragen i spektaklet. Svårt att slita sig.
Helt fantastisk läsning!!
Tack för att du orkat vänta!
Så spännande läsning. Vilket äventyr! Du är fantastisk 👍
Ja, det var ett äventyr. På många sätt så långt från min vardag och mina komfortzoner.
Underbart att läsa! Fantastiskt gott arbete! Härlig ide! Jag är så innerligt glad att ni fanns där och hjälpte!❤️ Kan ej fatta att jag inte tog några foton av er tre på Arlanda, men jag var så upprörd över P-automaten… Stort varmt tack igen för allt fint ni gjorde för Johan! Jag ska med stort intresse följa din fortsatta berättelse! Kram /Eva Steene
Det var ett sant nöje Eva!