Jag har ingen lust att springa. Känner inget sug alls. Det är inte tråkigt, men det inte heller kul. Det är bara ingenting.
Skeptisk Mia på lunchen. Foto: privat
Det har hänt förut och jag har inte reflekterat varför, utan bara hittat lösningar. Första gången accepterade jag att det var trist och bestämde mig för att SJU pass till får vara ingentingpass och det åttonde skulle ge mig löpglädjen tillbaka. Och visst går det att lura hjärnan! Bara att beta av grispassen.
Den andra gången var tröskeln så hög så jag fick ta i med hårdhandskarna. Jag valde att köra en runstreak på 100 dagar. Springa varje dag no-matter-what. Då var det bara att köra, utan att tänka och rutinerna var tillbaka.
Nu har jag kollat om jag sprungit mer än vanligt, men nej det har jag inte, så motivationsdippen beror inte på det.
Jag har mått ovanligt bra en längre tid och är väldigt glad och tillfreds. Kanske har jag haft löpningen som terapi? Eller flykt? Eller behövt endorfinerna? Kanske behöver jag inte det just nu. Eller är jag i behov av inbokade sociala pass? Jag hade ju kul fram tills förra veckan…
Men MarathonMia kan ju inte sluta springa! 😱 Jag ska ju springa Trans Pyrenéerna 898 km i sommar!
I helgen ska jag till Helsingfors och supporta på 24-timmars i Esbo. Det är SÅ lätt att strunta i löpning för egen del och bara fokusera på andra.
Därför ber jag om lite hjälp. Jag gillar ju utmaningar och vill hitta tillbaka. Hitta på någon utmaning till mig så lovar jag att kolla, knepa ihop så det passar och genomföra. Ge mig tips på omfokusering som räcker i 14 dagar! Hit me!
Jag är nog fel person att svara. Varje gång jag har känt så har jag kört på och sedan blivit skadad, så numera ser jag det som en signal om löpvila. Kanske ska du köra 1-2 veckor med annan träning och säga att du inte f-å-r springa? Ingenting brukar bita bättre på mig än att trotsa förbud 😉
Så sant! Som den buse jag är… fast när det gäller löpförbud har jag aldrig brutit det 🙂 Det finns en första gång för allting.
Jag försöker bota min löpolust med att köpa lite roliga nya löp-kläder/-accessoarer och anmält mig till 2 löpartävlingar. Får se om det funkar
Eller så bokar vi in lite Sörmlandsled och då kommer ju löpningen med som bonus.
Kör två veckor med ”annorlunda löppass” mot vad du brukar springa. Helt nya omgivningar, någon ny intervall du aldrig testat, en ny backe, nytt sällskap, pod eller musik om du inte brukar ha det osv. Kanske hittar du något nytt som motiverar och är roligt.
Tack Ida! Jag tar tipsen till mig, laddar ny musik och tar mig till nya områden.
Tycker Karins tips var bra. Ta ett steg tillbaka i ett par veckor.
Gör ENBART andra träningspass om du är sugen på att träna. Aldrig är man så löparsugen som när man inte ”får” springa!
Jag är mest sugen på at vara hemma och laga mat. Men då kan jag ju köra ”långkokslöpet”! Sätta igång en gryta och springa iväg och komma hem när den är klar! Matlagningsjogg…
Kanske är det dags att sluta vara MarathonMia? Kanske istället vara TränarMia? Eller någon annan Mia som känns kul? Känns väl egentligen inte helt rimligt att sluta just nu när du har en så utmanande tävling framför dig, men någon gång ska man väl sluta? Eller? Bara du vet om det är dags förstås. Och jag vet givetvis att du redan är MYCKET mer än ”bara” löpare.
Jag funderar själv en del på det där med identitet i allmänhet och löparidentitet i synnerhet. Jag springer igen, men jag är ingen löpare längre. Jag mäter inte, jag loggar inte, jag väljer gärna annan träning istället. Jag tar aldrig (eller väldigt sällan) upp löpning som samtalsämne till vardags. Istället har jag har nördat in på stickning…
På bloggen är jag ju MarathonMia. Men det utgör bara en liten liten del av mitt dagliga jag. Jag ser mig fortfarande inte som löpare. Måste fundera på det där. Har fått kritik tidigare för att jag skapar en bild av MarathonMia som jag sedan ska leva upp till och då försvinner riktiga Mia. Inte lätt med identiteter.