Vad hände efter Backyarden? Hur mådde kroppen?

Dagen efter Kvinnersta Backyard var det dags för jobb igen. Jag reste tidigt till Helsingfors, och kände mig inte särskilt trött även om sömnen uteblivit helgen innan. Men kroppen var rejält slagen.

Jag var stelare än jag någonsin varit. Musklerna i låren lydde inte alls. Det var som om det var ström kopplade till dem med konstant påslag. Som när du har en tns-maskin kopplad till muskeln och varje steg var en utmaning. Jag var långsam i gången och fick gå baklänges nerför trapporna. Jag tackade mig själv för att jag inte utsatt kroppen för fler timmar än 19 i kylan. Men varifrån kom smärtan?

Som vanligt hade jag dragit på mig lite extra vätska och var svullen om fötterna och stel i lederna. Detta brukar jag oftast jogga bort två-tre dagar efter loppet. Denna gång gick det inte. Efter tre dagar kunde jag inte ens jogga 100 meter. Jag väntade in i det sista med att tacka nej till lördagsjoggen med Petra Månström, för jag trodde att det skulle släppa.

Efter fyra dagar var jag tvungen att sätta fart på benen för att få igång cirkulationen i kroppen och få ned svullnaden i fötterna. Jag ”sprang” tre kilometer i 7:20-tempo. Fötterna blev bra efter detta men nu hade känslan i låren övergått till världens träningsvärk. Som om jag suttit 19 timmar i jägarvila.

Denna gång har jag fått vila mer och ta det lugnare med att komma igång igen. Lärorikt. Men jag är nyfiken på vad som gör att 48 timmar över Skåne ena gången är helt okej för kroppen, medan 19 timmar nästa gång är ett slag. Kylan? Förkylningsbaciller? Det mjuka underlaget?

Jag önskar att jag hade en liten lucka på axeln jag kunde kika in i som gav mig data om hur kroppen mår på insidan och att alla ämnen är i balans och musklerna redo för stordåd igen.