Skaffat nya leksaker!

Jag är nog ingen prylnörd eftersom jag låter min sprillans nya pannlampa ligga kvar hemma i en låda när jag ska bege mig ut på Sörmlandsleden med annalkande snöstorm. Eller så är jag bara tidsoptimist. Eller bara optimist och tror att det ska vara ljust så länge som jag springer.

I söndags var det dags att koppla ihop några etapper på Sörmlandsleden. Sist stannade vi vid Tureholm och tänkte ta en 35-40 km vidare. Fast tvärtom, start på andra sidan Tystberga.

Gänget i en groupie. Foto: privat

Som vanligt betar jag av etapperna med Jan-Erik, och hade med mig min adept Kim och löparkompis Krister som bor i trakten där vi skulle springa. Janne är alltid förste kartläsare och den som hittar. Jag och Kim lekte hjälplösa och hade noll koll åt vilket håll vi skulle, på något sätt måste vi ju se till att killarnas skills blir användbara. Ibland undrade Krister om jag inte kände igen mig… och jag… nej. Vill du hitta rätt ska du inte be mig om att visa vägen. Vill du däremot ha underhållning står jag dig gärna bi!

Den sköna känslan

I skogen före stormen. Foto: Krister Heimdahl

Mjukt underlag, doften av skog. På de öppna partierna tog vinden tag i oss och kylde ner oss lite, inne i skogen blev vi omslutna av värme och vindstillhet. Att boka in en tur på leden betyder noll stress. Bara springa, inte ha något som väntar, inga tider att passa. Garmin klickar bara kilometer och tiderna är helt oväsentliga. Varje steg framåt är en investering i välmående, varje andetag en syretaom mer till lungsäcken och lugnet i skogen en påfyllnad av den själsliga harmonin. Varje trippande steg över rötter som känns så lätta så lätta, varje tuff parering på hala stenar, tuffa motlut och tekniska partier får mig att känna mig levande. Här och nu i varje sekund.

Då kom snöovädret

Glömt både gaiters och pannlampa. Foto: Krister Heimdahl

Vi skojade om snöovädret och Janne undrade om jag hade pannlampa med mig. Nej sade jag. Men jag har en micro i ryggan (eller i alla fall en termos varmt te, chokladmuffins och blåbärspannkakor). Efter en halvmara stannade vi till en stund för att äta vår matsäck, då ramlade det ner lite snöflingor som vi skrattade åt. En stund senare när vi åter var på väg mot Tureholm så tilltog snöandet och stigarna täcktes med snö. Det var tur för det blev dunkelt och mörkt rätt fort. Till slut fick vi frångå leden och ta oss tillbaka till bilarna vid Tureholm den snabbaste vägen – Krister visade vart genom skogen. Mina fötter var torra i trailskorna från Salomon och snön var inte hal. Då passade jag på att trampa rakt igenom en isig vattenpöl så jag blötte båda fötter, skor, strumpor upp till anklarna. Vinden tilltog och snön yrde. Fötterna var blöta och kalla ett tag men jag fick upp värmen genom att springa. Mörkret tätnade och pannlampan hade behövts. Det var svårt att springa men snön visade vägen på stigarna.

Jag ville inte att det skulle ta slut

Då 7 kilometer återstod sade jag plötsligt att jag inte ville springa mer. Jag ville gå. Jag var härligt mör i hela kroppen (kört mycket träning sedan Växjö och hade ont i alla muskler från ett boxningspass med sonen dagen innan). Jag var inte låg på energi, jag ville bara vara ett med naturen. Liksom gå långsammare fram, vara kvar i känslan av total frihet och ostress.

Snutten som Gud glömde

och vi också. Förra gången vi sprang vid Tureholm undrade Krister om vi inte skulle passa på att ta ”öglan” runt dungen som man annars måste lägga till vid nästa tur – det vill säga denna. Eftersom vi var utan ljus och ork så har vi återigen lämnad snutten och behöver åka tillbaka och ta ca 5 kilometer för att inte få ett hack i vår insamling av Sörmlandsleden. Det gör vi antingen till sommaren för att få en fin glassutflykt, eller när vi ska ta oss an skidbacken med våra dyra lättviktsstavar (en annan pryl som ligger ihoprullade i lådan med prylar som jag MÅSTE ha på tävlingen men liksom glömmer bort).

Väl framme vid bilarna ligger snön tjock över motorhuven och Garmin stannar på 41,2 kilometer. Ett gott dagsverke på leden.

Den nya leksaken ligger kvar i lådan och får vänta på en kvällslöpning framöver. En fin Petzl NAO.