Vi hinner inte mer än ut från depån, där vi har tillbringat 40 minuter, så öppnar sig himlen. Vi har ett berg kvar att bestiga, nu i lite jobbigare terräng.

Vi traskar på så fort det går, men tiden vi tidigare haft till godo börjar ätas upp. Jag vill gå, men jag är långsam uppför och jag ser att Jan-Erik får stå och vänta oftare och oftare. Jag känner mig som ett ankare eller boja. Jag orkar inte öka takten, jag flåsar mer än vanligt och hittar aldrig flytet. På något sätt fokuserar jag och tar mig framåt.

Regnet tilltar, likaså blåsten. I vissa vinklar blåser det så hårt så det känns som att gå mot en mur. Regnet kommer från sidan, uppifrån, rakt framifrån och det piskar ordentligt i ansiktet. Bad-hair-day har fått en ny innebörd och peeling i ansiktet är fixat. Vi tar oss uppåt och framåt. Ingen av oss tappar humöret – tvärtom! Vi välkomnar vädret så att vi får testa vår utrustning inför Pyrenéerna. Jag är så glad över regnbyxorna från Salomon – de är tajta och samlar inte regn i bylsiga veck.

Jag vill visa mina uppsvällda fingrar för Janne som fotar. Ett utförslöp av många. Foto: Jan-Erik Ramström

Jag vill visa mina uppsvällda fingrar för Janne som fotar. Ett utförslöp av många. Foto: Jan-Erik Ramström

 

Tröttheten

Jag blir inte sömnig och grinig förrän mellan 4 och 5. Oftast brukar jag bli det mycket tidigare. Trots att jag fortfarande känner att energin inte fastnar så är sömnigheten hanterbar. Janne traskar på som om mörkret inte fanns.

Åskan, blixtrarna och skyfallen

Vi springer på hal asfalt och ju högre upp vi kommer desto mer sårbar känner jag mig. Jag är aldrig rädd men jag märker att andra är det. Vi har en tjej i vår närhet som ideligen kollar vart hon har oss, jag antar att det är för de blixtrar vi skådar så nära och mullret vi hör i fjärran. Vi är fysiskt utmattade och känslan att vara liten och ett med naturen blir större. Jag känner mig sårbar. Hundar ylar en bit därifrån och jag har blivit förvarnad att det finns en hel del lösa. Dessa verkar sky vädret och kikar inte fram under vår runda.

"solen" har precis gått upp och jag traskar vidare. Foto: Jan-Erik Ramström

”solen” har precis gått upp och jag traskar vidare. Foto: Jan-Erik Ramström

När gryningen kommer är det dags att börja springa igen. Vi får långa härliga utförslöpningar och vi ser ut att ha det bra. Jag känner mig stundom orkeslös, som om energin inte berättar för huvudet vad det ska göra. Rätt var det är stannar jag och börjar gå. Utan anledning. Tiden som vi hade tillgodo i checkpointsen är nu uppäten. Vi närmar oss 120 kilometer och Jan-Erik säger att det är stor risk för att vi kommer för sent.

Jag är inne i en dipp just då. Orkar inte stressa. Vill att allt som har med stress att göra skall vara långt ifrån min löpning. Känner klumpen i magen och det bränner i halsen. Jag skickar iväg Jan-Erik och säger att ”Du har inte kommit till Grekland för att sluta springa efter 12 mil – Kör! Jag klarar mig själv”. Vi kommer överens och Jan-Erik drar iväg. Efter några meter vänder han sig om och ropar ”Inte utan fight Mia! Inte utan fight!”

Jag ser honom springa längre och längre ifrån mig. Jag är ensam, energilös och illamående. Magen ömmar och jag har inte lust att äta någonting alls. Det småregnar fortfarande och jag vill inte ta upp telefonen ur den vattentäta fickan för att få pepp från Facebook och sms. Jag bara traskar vidare. Efter någong kilometer ser jag en by och fattar att nästa checkpoint är nära. En man i en bil ropar åt mig att skynda mig – jag hinner till checkpointen. Han talar bara grekiska men jag tror att det är det han säger. Jag joggar vidare och i checkpointen gör de tummen upp och skickar iväg mig till nästa depå.