Jag har skickat iväg Jan-Erik och fått okej från tävlingsledningen att fortsätta. Jag har en drös löpare bakom mig som även de får springa vidare. Eftersom vädret varit så dåligt under natten har de lagt till tid vid samtliga checkpoints.

 

Jag är trött och uttråkad. Jag hittar inte tävlingsinstinkten och traskar vidare uppför och springer utför. När det blir raksträcka BORDE jag springa, men jag går raskt och säger högt till mig själv ”Inte utan fight Mia! Inte utan fight Mia!”. Jag tar mig till nästa depå. Jag har rätt tråkigt. Jag försöker tänka ut ett straff om jag skulle ge upp. Jag kommer på det bästa!

Om du bryter nu måste du rama in affischen och hänga upp i köket!

I vår goodiebag vid registreringen har vi fått fina tröjor och en urful affisch (förlåt). Jag tänkte att straffet kunde vara att rama in den och ha den i köket. Jag kommer på mig själv att inte ens komma ihåg hur mitt eget kök ser ut. Hur ser vilket kök som helst ut? Vad har man i ett kök? Har jag ens bord och stolar i mitt? Efter en stund kommer jag på att det har jag. Jag brukar äta frukost där och lösa korsord. Jag har ett ljust och fint kök som jag ÄLSKAR. Inte vill jag hänga upp en ful affisch där inte. Jag måste fortsätta.

Jag har rivit av mig regnkläderna i en checkpoint och satt på mig en ett nytt linne. Nu är det varmare och molnigt vilket känns skönt för löpningen. När solen tittar fram blir det supervarmt och svetten blandar sig med solskydd och vaselin. Jag luktar inte hallon och huden känns skitig och oljig. Mina ögon börjar hänga och jag undrar om jag ska köra botox hemma eller investera i en lyftning? Jag som alltid sagt att jag vill åldras normalt utan ingrepp. Nu vill jag dessutom lobotomera mig och starta om hjärnan för jag är helt övertygad om att det är den som gör att löpningen känns hackig.

När jag väl springer känns det bra men rätt var det är tar energin slut, som om någon drar ut kontakten. Jag har ingen känsla för hur jag ska fylla på. Jag vet inte hur jag ska hitta något positivt att tänka på. Jag har inte ont. Jag har ingenting att klaga på. Jag bara är neutral. Jag är inte så lycklig som jag brukar när jag springer. Jag saknar äventyret, även om utsikten och vyerna är fantastiska. Jag saknar drivet, även om jag ser någon springa lite längre fram. Jag känner stressen att jag MÅSTE vara vid nästa kontroll innan en viss tid. Jag har aldrig tidigare behövt känna stress över detta.

Att springa 180 km på 28 timmar ska vara helt görbart för mig alla dar i veckan. Detta är vad jag intalat mig i alla fall. Det är ju det här jag kan.

Då öppnar sig himlen. Det regnar massivt och nedförsbacken jag springer i förvandlas snabbt till en flod. Jag springer i vatten som är upp över anklarna. Jag känner mig så ful och smutsig så regnet sätter mig i en känsla av att ”alla utsätts för detta, vi kommer alla att vara dränkta katter och lukta urk”. Jag älskar väder så å ena sidan känns skyfallet coolt, å andra sidan vet jag vad det gör med ett par fötter som redan sprungit 130 kilometer. Jag försöker kliva av vid nästa depå men de låter mig inte göra det. De ser ju att jag är oskadad och undrar varför jag skulle vilja bryta.

Jag vill bryta – jag skiter i affischen!

Jag lämnar den stora depån och joggar vidare mot nästa som bara ska ligga tre kilometer bort. En kille kommer springande bakom mig och peppar. ”Come on girl – run with me!” Jag går nämligen nerför och letar efter fel. Magen ömmar, men inte så att det är skitilla, och det har ju inte blivit värre, den har faktiskt varit ond hela tiden – och jag har tagit mig dryga 13 mil med den redan. Det är bara en mara kvar. Jag springer någon kilometer med killen men säger efter en stund ”See you later, my stomach hurts”. Jag är dum som sätter ord på det. Jag gör det till en sanning. Så här brukar jag inte prata med mig själv.

Vid nästa depå som ligger 139 kilometer in i tävlingen bryter jag. Jag har egentligen ingenting att skylla på. Ingen i check pointen pratar engelska men jag får skriva under ett dokument att jag frivilligt dragit mig ur. Jag är less. En kvinna undrar på grekiska hur det är fatt och jag ler och säger att jag är okej. För det är jag. Jag är bara trotsig och vill inte springa. Jag känner fortfarande oroskänslan i kroppen och stressen. Jag är dyngsur och rådvill. Kvinnan ger mig sin funktionärströja och går och hämtar ett par torra collegebrallor och ett par damtrosor i plastförpackning (typ Konsum) och ger mig. Jag drar av mig mina blöta kläder som jag lägger i en påse jag fått. De undrar om jag vill ha en smörgås men jag säger ”No Gluten” och får ett äpple och världens godaste apelsin.

Nu börjar min resa. Resan i en rökig bil. På väg till ”The Bus of Shame”. Resan där jag ska möta mig själv och mina känslor, tankar och upplevelser. Den inre resan av rannsakan och eftertanke. Den är tuff.