Det är något speciellt med att äventyra från kust till kust. Ikväll föreläste ultralegendaren Rune Larsson bland annat om när han sprang över Amerika från kust till kust. Givetvis hade han rekat en löprunda åt oss på eftermiddagen som följde temat.
Vid fyratiden gassade solen fortfarande het på himlen. Det blåser Afrikanska vindar på Fuerteventura just nu och förmiddagen var disig och het, närmare 30 grader. Lagom tills vi skulle springa blev det blå himmel. Dagen hade tärt en del på de solande gästerna och en och annan bränna lyste röd. Själv har jag suttit inne och jobbat idag så när som på 45 minuter då jag blev förpassad av städerskan och tog jobbet till poolen.
Rune skickade iväg oss från La Pared och kusten här, att nöta höjdmeter upp över ön för att sedan få en sex kilometer lång nerförslöpning. Vägen upp var varm och kostade lite svinn i form av avhoppande löpare – fullt förståeligt under rådande omständigheter. Titt som tätt kom Rune med bilen och vätskepåfyllning.
Efter att ha plockat höjdmeter sprang vi som sagt rakt utför ner mot havet på andra sidan ön. Det var magisk löpning och vi slutade prata inom gruppen och bara gick in i ett flyt och i oss själva. Väl där fick vi vatten och nya direktiv om att ta oss över öknen tillbaka till La Pared. Värmen hade nu lagt sig lite och istället fick vi stark motvind tillbaka. Några till blev upphämtade med bil – orken tog helt enkelt slut. När Rune deklarerade att vi bara hade någon kilometer kvar, fick vi fyra som var kvar, fart under galoscherna och sprang utför i hög fart den sista biten. Vi klockade in oss på 21 kilometer med ett pass som bjudit på sol, hetta, illamående, höjdmeter, asfalt, grusväg, terräng och öknen – all inclusive. Med framförallt – vi hade sprungit kust till kust. Mäktigt.
Efter att ha frusit ihjäl i en grad, regn, snö och blåst på Lill-Ultran i lördags låter tretti grader som väldigt ljuv musik! Vill ha!