Tältlägret på natten. Miljontals stjärnor. Foto: Will Roberts

Innan jag delar med mig av den sista dagen vill jag berätta om omgivningarna, människorna, lägret, skavsåren, kroppen och hygienen. 

Beyond The Ultimate jobbar tillsammans med lokala kontakter som ansvarar för säkerhet, dragning av banan, uppställning av läger. Båda organisationerna är mycket noga med att vi inte ska lämna några avtryck, utan lämna marken vi lånar i bättre skick än när vi kom dit. Donationer till “Save the rhino” är populärt. 

Vi bär alltså med oss vår mat och vår utrustning. Allt skräp plockar vi med oss, och om någon tappar, så plockar löparen efter upp. Det enda som vi löpare får från organisationen är tillgång till vatten under löpningen, och kallt och kokande vatten i basecamp. Här finns även papperskorgar där du slänger dagens skräp. De står även för tält som du inte behöver bära med dig. Varje morgon ska vi montera ner våra tält (måste vara klart 35 min före start). Vi sover två och två i dem.

Toalettbesök

Toalett i öknen. Foto: Christian Spangenberger

Den lokala organisationen har löst toalettfrågan med att gräva djupa gropar i sanden där de kör ner breda järnrör. Ovanpå röret sätter man en toalettstol. Du utför dina behov (det finns toalettpapper) och tvättar sedan dina händer i det provisoriska handfatet utanför. Det finns tvål och sköljvattnet har decinfektionsmedel. Det finns även viss tillgång till handsprit, även om du har med dig egen eftersom det är obligatorisk utrustning.

Dusch

Efter varje avslutad etapp fyllde jag två litersflaskor med vatten och gick lite avskilt. Jag hade med mig en minimal hotelltvål och en liten handduk. Jag svabbade av mig själv med vatten och använde en buff som tvättrasa. Jag tvättade hela kroppen så noga jag kunde, men det var svårt eftersom jag var täckt med solkräm, vaselin och flera lager sand och microsmå sandpartiklar som liksom kryper in i porerna. Jag hade också med mig en minimal deodorant som jag använde, men den hade inte behövts. Allt svett omsattes så fort så det var inte kroppen som luktade. Det var mer kryddor från den frystorkade maten som dunstade ut ur porerna. Om du är i rörelse och svettas i 6-9 timmar ute i gassande sol, sätter du fart på de mesta i kroppen och slaggprodukter kommer ut.

Sova i tält

Tältlägret under dagtid. Foto: Will Roberts

Det är inte direkt ljudisoloerat så om någon snarkar högt störs alla, om det blåser slår tältduken och ljud, om det regnar… ja du förstår. Jag hade med mig silikonöronproppar som jag delade med mig till Kristina av – de är perfekta för att hålla ljudet ute och förbättra vår sömn. Vi hade alla våra tillhörigheter inne i tälten, nåja, det var ju inte så mycket.

Slitna kroppar

Ste och hans tejpade fötter. Foto: Beyond the Ultimate (Will Roberts)

Redan efter första dagen var folk slitna och några hade vätskebrist. Fötterna tar snabbt stryk av längd och värme, men jag lyckades vara en av få som inte behövde besöka medicinteamet och se om blåsor och skav. Mina fötter fick inte en blåsa. Jag har ju i och för sig inga stortånaglar så jag kunde inte dra på mig några blodblåsor där som jag annars brukar göra. Naglarna sprang jag bort redan efter Trans Scania i augusti. 

Efter första, andra och tredje dagen led jag av “Restless legs” och ilningar i höfterna, 9-10 timmar i rörelse i rätt mycket mjuk sand sätter ju sina spår. Det var inte kul att sova på liggunderlag med den molande känslan. Jag tog magnesium och paracetamol för att lindra eländet och kunde tack vare det slappna och och somna. Kroppen kändes helt okej på morgonen. 

I nästa del skriver jag om hur jag vaknade till liv efter 22 mil, vad som tog mig upp ur dippen och vad som drev mig framåt den sista dagen.