Morgonen är stilla. Värmen är påtaglig. Jag är långsam i mina rörelser, jag vill helst av allt lägga mig ner och vila, fast jag vet också att det går att ordna till balansen med vätskebrist och överhettning. Men jag orkar inte. Jag tittar på salttabletterna och tänker “det vore bra att ta dessa nu”. Allt går i slow-motion. Kristina rycker mig ur min dåsighet och säger åt mig “Nu är det du som doppar huvudet i vatten och sedan dricker upp den där flaskan!”. 

Jag missade alltså att fylla på ordentligt med vätska EFTER föregående dags etapp. Nu får jag sota för det. Jag gaskar upp mig, äter min frukost, proppar i mig salt, tar electrolyter och dricker en liter vatten. På medicinpersonalens inrådan tar jag två paracetamol. Jag tänker att dagens etapp inte är lika lång som första och andra, bara en mara (42km). Men den är helt i mjuk sand vilket kommer att ta sin tid.

Play it smart

Jag ser till att vara helt avkyld när starten går, och vara fullmatad med vätska och salter. Målet är nu att ta mig de första 15 kilometrarna i mjuk sand och samtidigt jobba upp balansen. Det är tungt och jag går in i min bubbla. Jag går raskt för att inte trötta ut låren på första delen, jag ligger långt bak men bryr mig inte om det. Så länge jag kan få tillbaka en någotsänär må-bra-känsla så är det dagens vinst. För i mål ska jag på etappen.

Som en tryckkokare.

Det är den varmaste dagen hittills och jag svettas mycket. De andra dagarna har varit torra, där svetten dunstar direkt, men idag ligger ett molntäcke som lock och håller värmen kvar som i ett vacuum. Hettan från sanden är som ett värmeburet badrumsgolv med termostaten på 45 grader. Min ryggsäck börjar skava men jag bryr mig inte om det utan fortsätter. Situationen är brutal och loppet tar några DNF:er denna dag (Did Not Finish). 

Tuff dag i värmen, framförallt mentalt.

Jag mår bättre och bättre fysiskt, men har svårt att få den mentala biten att hänga med upp. Jag möter en trött Ste mellan två vattenkontroller och vi börjar prata med varandra. Efter dessa tre kilometer är humöret tillbaka. Som jag behövde den peppen!

“You looked like shit this morning!”

När jag kommer i mål mår jag så mycket bättre än på morgonen. Kristina har mått dåligt och inte fått behålla någon mat eller vätska efter målgång, men försöker långsamt plocka upp det fysiska. Det är hennes födelsedag så jag bjuder henne på en supergod frystorkad chokladpudding när hennes mage äntligen är redo att ta emot något. Själv drack jag 10 koppar ingefärste, för jag började tycka att varmt vatten ur dunk med touch av klor inte var så gott. Jag var även glad att jag lyxat till med att ta med torkade citronklyftor att lägga i vattenflaskorna.

Många har tagits av dagens värme och vi håller lite extra koll på varandra. Någon kommer fram till mig och säger “You look like you have been recovering well today – you looked like shit this morning!”. Orden är sagda med värme och det är för att hjälpa varandra vi också ger feedback. Totalt har sex personer valt att kliva av, men de är på sätt och vis kvar i tävlingen. Det finns flera anledningar att kliva av, de medicinska tas om hand direkt och de med vätskebrist får återhämta sig. De kan vila en dag och fortsätta sitt äventyr etappen efter. BTU som organisation vill att du ska få hela din upplevelse. Alla de som valt att kliva av är fortfarande kvar och hjälper till vid depåerna och deltar när och om de vill. Det är en fin känsla och ingen slussas iväg med någon brytbuss. Alla hjälper alla och vi är där som en enad energi.

Jack (vinnaren) vilar sig i skuggan med pappa Phil.

Efter den varma dagen återstår bara en etapp på 22 kilometer innan det är dags för Grand Finale med 92 kilometers avslutande distans. Kvällen är fin och nästa dag ska vi starta 11:30 när det är som varmast. Den korta distansen dag fyra genomförs utan större energiåtgång och vi passar på att vila oss så mycket som möjligt när vi kommit i mål.

Etapp fyra bjöd på många meloner i öknen och det triggade igång cravings på iskall vattenmelon, kall Loka med päronsmak, ett krispigt äpple… Allt det där som annars är så lättillgängligt.

Oätliga meloner, men rätt coola ändå.

Kvällen var lugn och fin, det märktes i lägret att alla var fokuserade på den sista långa etappen och att äventyret snart skulle vara slut. Bara en natts sömn till med pirr i magen.

Tältlägret innan sista etappen.