I förra delen berättar jag om min första dag ute, allt går enligt plan och jag har stort självförtroende när jag beger mig in i den första natten.

Enligt tidsschemat

Jag har hållit mitt tidsschema och är inte särskilt trött, varken sömnig eller i musklerna. Inget gör ont, inget känns jobbigt. Jag tar det avsikligt lugnt, eller så ”safear” jag. Egentligen skulle jag kunna springa på den första natten men jag följer mitt gamla schema och går snabbt istället.

Hur gick det då i Heing?

Navigering

Jag hade hela rutten nedladdad i appen ViewRanger och det fungerade finfint hela vägen. När Heinge kommer tar jag mig igenom partiet fokuserat och helt rätt. Jag håller bra fart och känner mig pigg och grym. Hittar rätt hela vägen. Detta höjer mitt självförtroende och jag fortsätter med min raska gång.

Natten

Mörkret är kompakt i skogen men jag njuter av den friskare luften och ensamheten. Jag, mina tankar och min rörelse – ett steg fram, ett steg fram. Nätterna brukar jag promenera snabbt på för jag vet att det går åt energi till att både springa och hålla sig vaken. Eftersom jag känner mig pigg småjoggar jag då och då, detta borde jag ha gjort i betydligt större utsträckning ska det visa sig, jag borde passat på.

Målet är att komma till Haväng före 06:00 och med 3 minuters marginal promenerar jag in på parkeringen. Natten har varit busenkel och mitt humör är på topp. Jag vet att jag är som starkast dag två och natt två – så urkraften bubblar i mig. Jag möter fotografen Ulf Tjärnström på plats och han följer med mig ner till stranden och havet där vändningen ligger. Jag sprallar lite och är allmänt glad. Tar god tid på mig.

Pigg som en lärka

Stefan har lämnat en påse med vatten, banan och lite annan energi åt mig i ett buskage och jag fyller på med energi.

Glad i hågen joggar jag iväg genom hästhagarna, helt ovetandes om vad som ska hända. Tre kilometer senare är jag nere för räkning. Rätt in i väggen och tröttheten sköljer över mig likt en stort tungt ok. Jag blir förvirrad och kan inte tänka klart, ögonen fladdrar och solen har redan börjat värma upp landskapet. Det är en timme kvar tills jag ska möta upp Stefan och få ordentlig frukost.

Allt blir plötsligt jobbigt

Jag vet att tillståndet beror på antingen 1. trötthet/Sömnbrist 2. Energibrist. Jag kan åtgärda det första. Hittar en utflyktsbänk med bord och lägger mig på bänken med jackan över huvudet. 10 minuter sömn skulle räcka. Jag ställer mobillarmet och ska precis slumra till när…

…en gigantisk skata/mås/fjäderfä får för sig att lämna trädet bakom och ge mig en adrenalinskjuts till hjärnan, som i sin tur vägrar koppla av. 3 minuter sittvila och jag ger upp. Traskar vidare. Låtsas vara kissnödig och ”vilar” i kisställning bakom ett buskage i Brösarps utkanter.

Jag tror att jag har all tid i världen.

Sedan nere för räkning

Nu har jag totalt tappat tid och rum. Klockan är bara 7:30 när jag kommer till Ica i Brösarp. Jag borde så snabbt som möjligt fixa energi, ta mig så fort som möjligt längs med leden och komma in i skuggpartier – för solen är uppe, himlen är blå, vinden står helt stilla. Jag sätter mig utanför Ica och gör ett nytt försök att sova. Denna gången får jag hela 7 minuter innan en lastpall ramlar omkull på deras lastkaj och jag får en ny adrenalindusch. Går till bageriet och köper en smoothie och ser sedan Stefan komma med bilen. Jag är seg och allt går i slow-motion.

Jag minns inte vad jag får i mig, men det känns som att jag har irrat runt på samma fläck i flera timmar så jag blir arg på mig själv och styr kosan mot leden och tillbaka mot målet i Lund. Men jag springer inte. Av någon outgrundlig andledning springer jag inte. Trots att jag inte har ont någonstans. Det är som att jag tappat fokus och varför jag är där. Jag tycker att landskapen är vackra, att jag har det trevligt som jag har det, varför ha bråttom då?

Det berömda felspringningsstället Heinge

Ensam med mina tankar traskar jag vidare. Jag missar intag av salttabletter som dagen innan gått hur lätt som helst. Plötsligt känns tabletterna stora som äpplen och svåra att svälja. Mitt svalg är plötsligt känsligt, likaså min smak. Inget smakar och huvudet kokar.

Jag slutar bry mig om tävling

Det är så mysigt att bara vara i tävlingen. Att få spatsera genom Skåne och se allt det fina. Det finns inte tillstymmelse till tävlingshorn. Värmen gör att mitt redan oljiga lager av svett och damm blir värre. Varje gång jag springer kommer jag ungefär 50 meter, sedan kokar hjärnan. Men jag har ju inte ont någonstans.

Varmt, vindstilla och ingen skugga.

Efter några felspring är jag till slut i Lövestad, där jag får en påse frysta ärtor av Stefan efter mitt rop på is. Här möter jag löparen Stefan Edström som också lider av värmen. Vi tar sällskap och börjar vår Tiggarvandring. Vi går från hus till hus på de öppna slätterna och ber om att få vatten både i flaskorna och över våra huvuden för att kyla ner oss. Små sträckor kan vi springa, men det finns inte någon skugga att finna någonstans. Stefan möter upp med piggelin.

Vid Floenvägen på eftermiddagen har vi ett depåstopp där Stefan bjuder mig och Edström på apelsin, kall flädersaft, bananer och allt möjligt. Jag börjar skaka i hela kroppen och vet med mig att jag inte har tagit tillräckligt med salter. Allt jag drömmer om är att komma till Sövdesjön och duschen som finns på stranden. Jag behöver kyla ner mig.

Edström drar vidare, men mina skakningar vill inte avta. Jag äter salttabletter och ber att får sova 20 minuter. Mitt högerben strejkar och jag kan inte lyfta det på grund av noll respons i ljumsken. Stefan lyfter in benet och bäddar om mig så jag inte ska frysa (det är 31 grader varmt och vindstilla).

Efter utsatt tid väcker Stefan mig och säger att Kristian & Co närmar sig, att de är här närsomhelst. Jag har promenerat bort mina chanser på min önsketid, men nu är jag återställd och har fått tillbaka The Fighting Spirit!

”Bjud dem på kall saft! Uppehåll dem någon minut, låt mig få lite försprång!” ropar jag till Stefan och drar iväg till Sveriges längsta backe i Eriksdal. Denna gång utför och jag springer. Och skrattar. Tävlingsglädjen är tillbaka.

När du gör dina vänner till fiender

Mentalt ställer jag in mig på att Kristian & Co jagar mig. På så sätt håller jag god fart. Jag kollar inte våra GPS-tracker utan vill vara ovetande och känna adrenalinet pumpa. Jag springer så mycket jag kan för mitt mål är att ta en dusch och tvåla in mig i Sövde.

Sagt och gjort. När jag kommer fram är det mörkt och jag använder pannlampan att hitta duschen. Slänger av mig alla kläder och struntar i ungdommarna som har lite party i närheten. Kristian & Co är 3 km bakom mig så jag har haft god fart. Nyduschad med fräsh tvåldoft, springer jag in i den mörka skogen. Detta parti är det bästa på hela loppet och jag pinnar på så snabbt jag kan.

Andra natten – jagad av både vänner och vildsvin

In i skogen, ut på vägen, in i nästa skog. En stor häst/älg/något dundrar förbi mig i skogen, och jag trodde först den hade en ryttare, men kastar bort tanken eftersom det är kolsvart. Vildsvinen i närheten börjar grymta högt och jag börjar sjunga ”Yellow Submarine” i skogen för att hålla dem borta. Jag är inte rädd för djuren, däremot skräms jag av den starka pannlampan som kommer springandes emot mig. Från fel håll.