Pontus och Bengt håller på att genomföra en Svensk Klassiker. De har tränat en gren i taget och slutfört Vasaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen. Strax innan simningen kom Bengts fru på att anlita mig så att killarna skulle börja springa också…

Jag tycker ju att löpning är så bra så den kan man köra hela tiden som komplement till vilken idrott som helst. Det tyckte inte Pontus och Bengt till att börja med. Och jag vet inte om jag gjort ett bättre intryck och gett en skönare bild av löpningen. Den första delen genomfördes med teknik innan semestrarna och killarna fick förslag på upplägg. De har varit duktiga men inte fått till långpassen…

Pontus och Bengt. De ser oförskämt fräsha ut efter backdrabbningen i Ursvik. Coachade jag för mesigt? Foto: privat

Andra omgången körde vi nu i veckan under lunchen. Inget passar väl bättre än backar i Ursvik. Det kommer ju en och annan under Lidingöloppet. Vi värmde upp och hittade till den jobbiga backen vid picknick/grillplatsen (mitt lokalsinne!).

Jag lovade dem fem backintervaller med bra tryck uppför, men även med fart nerför. Sedan ståvila 30 sekunder innan det var dags igen.

Men sedan ångrade jag mig!

Fem intervaller lät så halvvägs-till-tio på något sätt och helt ojämnt. Så när de bränt ut sig ordentligt och flåsade ut nedanför backen så fick de en extra. Baraföratt. Och det brann verkligen i benen på killarna, gnistorna yrde och det var nära att torven tog eld. Tur att mjölksyran släckte det mesta, men en doft av jävlaranamma lade sig i backen. Något tyngre (på grund av 1 cm tjockare pannben) varvade vi sedan ner. Ja, de varvade ner – jag hade ju bara coachat i backen och inte själv tagit eld.

Stort lycka till med Lidingöloppet killar! Det önskar jag er andra som också ska springa!