>Ingenting kan stoppa oss! Vårt mål är att klara distansen.

Med bara 3,3 mil kvar kändes målet nära men ändå så långt bort. Nattmanövern tog rejält på krafterna eftersom 4,8 avverkats på 11 timmar. Ytterligare en blessyr har tillkommit – en ond vrist. De första 8 milens vägar/stigar/sanddynor/kullar lutade snett åt höger – nu vände allt och lutade snett ned åt vänster. Min högra vrist kändes stram, svullen och öm. Jag ignorerade. Det var ju bara sista etappen kvar. Hur svårt kan det vara liksom? Solen och den vackra naturen blev konstigt overkliga eftersom det flöt sirap i hjärnan.

Jag trodde att natten skulle kännas jobbigare. Jag hade även väntat mig att Staffan skulle bryta ihop och berätta sitt livs historia, eller att jag skulle bli superledsen och snyftande hulka fram min. Förvånansvärt nog hände inget av detta, vi lämnade 128 kilometerskontrollen med humöret på topp, lite gnissel i benen och ett annorlunda stelt löpsteg. Inte heller här bryddes sig Staffan om att byta strumpor – kanske var det för att testa hur illa ett par svettiga compressions egentligen kan stinka, eller kanske var det för att han inte ville se i vilket skick hans fötter var. Han ojade sig och jämrade när han dängde fotsulorna i marken och jag anade blåsor på fotsulorna, blåsprängda naglar och fullt med grus.

Huvudet var inte riktig på skaft och tankarna gick nu långsammare. Så gjorde även våra kilometrar. Jag försökte räkna ut hur lång tid våra återstående 25 km skulle ta om vi fortsatte i samma tempo. Framför oss låg den långa steniga stranden, Kåseberga och en miljard kullar som vi skulle upp och ned för. Om det bara var det… men här hade hela horden Skånes kor samlats dagen till ära. Och en ilsken tjur. Förstås.

Vi stod och blickade över kullarna och satte fart på benen. Halvhögt sade jag ”Framåt, framåt, framåt!”. Vi tog oss med möda över de hagövergångar som fanns, vinden var stark och benen stumma. Vid en av de sista hagarna mötte vi tjuren. Den stod 10 meter ifrån övergången och tittade på oss under lugg (under horn?) och vinklade sina ben konstigt. Han var redo att äta upp oss till frukost. Jag och Staffan insåg direkt att vi inte skulle kunna kuta ifrån Tjuren. Vi tog oss ner till den intilliggande hagen, som tyvärr saknade in och utgång. Vi krånglade av våra ryggsäckar, gick långsamt ner på knä – kroppen skrek, sedan lade sig Staffan raklång och jag höll med hjälp av en pinne upp taggtråden så att han kunde militärkrypa under. Han hjälpte sedan mig att åla metern. Denna kraftansträngning tog oss 22 minuter. Då hade vi kommit en meter. Min kontakt med Stekaren blev tätare och tätare. Jag försökte suga i mig lite positiv energi från samtalen och sms:en. Jag försöker flytta fokus, han berättar att han sitter i Stockholm och tittar på Friidrott, det skingrar tankarna från mina sega ben. Hela tiden säger han att jag är grym.

På andra sidan hagen stod Grabben redo att pace:a oss. Med 15 kilometer kvar kändes det så härligt att se honom. Det var som att slippa ta beslut, att överlåta det jobbiga åt någon annan. När vi krånglat oss ned via vetefält och kommit till bilvägen satte han fart på våra ben. Min vrist bultade och gjorde ont, Staffans fötter brann. Men vi började springa. Vi sprang, sprang, sprang. ”Är det här en löpartävling eller!” Såklart det är. Stekarn ringde mitt i och jag sa lyckligt ”JAG SPRINGER!! kan inte prata” Jag lovade dyrt och heligt att ringa upp honom 500 meter före mål så att han kunde vara med mig i telefonen när jag korsade mållinjen.

Vi sprang längs Skåneleden, ner mot Nybrostrand, via Sandskogen som aldrig tog slut. Hela tiden skrek foten, jag kontrade med ”Framåt, framåt, framåt!” När 2,5 km återstod pausade jag mentalt och promenerade. Jag gick så fort jag kunde och Staffan sprang i förväg. Grabben peppade och hjälpte mig att orka. Rätt var det är skriker Staffan ”975 meter kvar!” Det är ju ingenting, jag har ju sprungit 16 mil. Grabben säger ”Okej – nu springer du sista biten!” ”Självklart, jag måste bara ringa Stekaren för han ska med in i mål.” Jag tar mig upp på bron över järnvägen, jag ser bort mot Torget där målet är. Jag ringer Stekaren som säger: ”Beskriv hur det ser ut” och det gör jag ”Titta åt vänster” säger han… och där, där, där nedanför bron står han och väntar på mig. Han har åkt hela vägen från Stockholm för att dela denna upplevelse med mig. Det första jag tänker är att jag stinker svett. Sen struntar jag i det och springer rätt in i hans famn. Därefter drar Grabben med mig bort mot mål, de sista 500 metrarna går i 4:44-tempo och Staffan står vid mållinjen för att gemensam kliva över den.

Vi gjorde det. Tillsammans sprang vi 100 miles, 162km med felspringningar. Kärlek. Lycka. Glädje. Smärta

Glädjen efter målgång går inte att beskriva, att titta på Staffans stora leende när han blir buren av Stekaren är obetalbart. Staffans fotsulor har liksom lossnat och fått ett eget liv. Jag hjälper honom av med strumporna. De stinker. De stinker framgång. Och det stinker lycka!