>

…är att det är nära när det är skoj på gång.

Just nu pågår Volvo Ocean Race. Skeppsbron är kantad av båtar, kajen är en plats för folk att mötas, restauranger och scener är uppbyggda mellan de provisoriska sponsortälten/husen. Artisterna avlöser varandra på kvällarna och pulsen är hög.

Jag följer ju två deviser: ”Inte Antingen Eller utan Både Och” och ”Var Sak Har Sin Tid”. Fungerar inte den ena så kickar den andra automatiskt in. Igår var planen att köra Både Och – träning och Skeppsbron som bjöd på Alcazar. På förmiddagen får jag reda på att Andreas Lundstedt ska upp på scen klockan 19 och inte 20 som jag först trodde. Hmmm – då skulle jag ju inte hinna träna med IF Linnéa. Tog i alla fall cykeln till klubbhuset och hängde upp lite fina foton från några tävlingar vi deltagit på. Solen sken och det var många löpare. Jag vinkade av de svartklädda Linnéanerna och cyklade ner till Skeppsbron i stället, för Var Sak Har ju Sin Tid.

Andreas var hur grym som helst på att dansa – vilken taktkänsla! Jag och tjejerna diggade ikapp och viftade med höfter och armar som sig bör. Jag slängde sedan ut en fråga på fejjan om det gick att kombinera långdistanslöpning, taktkänsla och höftsvängar… då kom jag på den briljanta idén…

En annorlunda strategi…

hur jag ska få mina konkurrenter att tröttna på lördag.

Vanligtvis pratar jag ihjäl mina motståndare. Men nu ska jag låta arrangörerna spela Alcazar om och om igen i 12 timmar. Eftersom det är en rundbana kommer ingen att kunna undgå musiken och jag kommer sjunga med varje varv. I ultra är det ju uthållighet som testas – vi får se vem som grejar denna strategi längst!

Men jag ska fortfarande springa 8 mil. Och det måste jag ju klara helt själv för egen maskin.