”Om terrängen övergår till klättring så har du gjort fel vägval. Detta är en löptävling” Oskar Svärds ord ekar i skallen. Vi springer inte. Vi går inte. Vi klättrar och hasar. Jag håller i rötterna på buskar för att inte fara handfallen rätt nerför branten. Växtligheten är blöt och hal (skyller först på skorna), men när leran och modden kommer är det ohållbart. Jag tar ett steg i taget och bankar in sidan på skon för att få fäste. Vi stannar vid ett stort snöparti tio meter under ett vattenfall. Ovanför vattenfallet finns kontrollen. Vi är så rökta. Vi har gått rätt in i väggen.

********************************

DNF – alltid svårt att skriva Did Not Finish. Men det är sanningen. Vi var ute redan efter andra kontrollen. Vi tog en chans på svåraste distansen, och den visade sig vara oss övermäktig.

”Varför valde ni inte 30, ni som är nybörjare?”

BAMM, Björkliden Arctic Mountain Marathon finns i tre distanser (fågelvägen i orientering) 30, 50 och 70. Jag och Magnus valde 70 utifrån följande kriterier:

  1. Vi är båda ultralöpare och har kört 80- och 161 kilometerslopp. Vi är uthålliga
  2. Jag är uthållig och bra på energifördelning
  3. Magnus kan orientera

På tävlingens hemsida står det att du helst ska ha klarat av 50-klassen för att anmäla dig till 70. Jag tänkte att 70-100 kilometer på två dagar är hanterbart. Jag är urdålig på navigering, men jag har ju traskat 30 mil i Pyrenéerna – hur svårt kan det vara?

Varningen på hemsidan var befogad. Du ska ha goda kunskaper i fjällorientering, god fysisk fjällöpningskropp – uthållighet kan du typ slänga i väggen.

Men vi chansade!

Jag, Magnus och mina NMT-kompisar Karin och Cia. Foto: privat

Glada i hågen och tokpeppade stod vi i starten och kalibrerade höjdmätaren. Den ska vara bra i fjällmiljö har jag hört. Vi hoppade över introduktionsmötet för nybörjarorienterare och gick hardcore på det vanliga briefingmötet. Dumt. Jag borde ha lärt mig orientera innan så att vi var två om besluten. Dessutom borde både jag och Magnus ha kollat lite överslag på vår löpförmåga med så många höjdmeter. Nåväl – många arrangörer skräms med ”Det tuffaste loppet” och så vidare. Denna gång var det verkligen befogat.

Starten gick samtidigt för samtliga klasser. Det var ett spurtpris till första kontrollen men vi lät folk springa iväg. Redan efter 150 meter fastnade min ena sko i ett kärr. Upp med dojjan, knyta åt.

Fantastiska vyer. Vackert ända in i själen. Foto: privat

Efter första kontrollen delade sig banan för de tre distanserna så det går inte att ta rygg på fel löparpar. Vi kollade karta och kompass, tog ut riktningen och drog iväg. Uppe på en av topparna ser vi tredje kontrollen och vet att den andra ska vara på toppen bredvid oss. Men det ser inte riktigt ut som vi tänkt oss på den vita kartan. Vi överväger olika alternativ, går halvvägs ner i dalen, upp igen och hittar kontrollen (typ 20 meter från där vi först var). 90 minuter på andra kontrollen är lite väl mycket. Men fel kan göras, och det är okej om de görs tidigt. Vi drar vidare till trean. Det känns som vi är typ sist vid kontrollen av 500 tävlande. Den är ”lätt” trots stigning, och vi tar ut riktning för nästa kontroll. Mitt i ett kärr stöter vi på Kari och Torkel som vi båda känner till. Vi traskar en bit med dem kramas och är glada. De kör 50-klassen och håller öster, vi drar väster.

Vi har ju ingen aning om vi har samma kontroller eller inte. Bara ett nummer på kartan som ska stämma överens med numret på blipparen när vi kommer fram. Vi ser bäcken. Vi ser vattenfallet. Vi börjar klättra.

Vi börjar klättra!

”Om terrängen övergår till klättring så har du gjort fel vägval. Detta är en löptävling” Oskar Svärds ord ekar i skallen. Vi springer inte. Vi går inte. Vi klättrar och hasar. Jag håller i rötterna på buskar för att inte fara handfallen rätt nerför branten. Växtligheten är blöt och hal (skyller först på skorna), men när leran och modden kommer är det ohållbart. Jag tar ett steg i taget och bankar in sidan på skon för att få fäste. Vi stannar vid ett stort snöparti tio meter under ett vattenfall. Ovanför vattenfallet finns kontrollen. Vi är så rökta. Vi har gått rätt in i väggen. Mina naglar har spräckts och är fulla med jord. Stavarna har varit min räddning och jag är fortfarande levande. Jag andas. Min höjdskräck gör att jag andas snabbt och låter rädd. Magnus är observant och undrar om vi ska sätta oss och vila mellan snön och lermodden en stund. Jag är så rädd att jag darrar i hela kroppen. Jag säger som det är ”Jag är skiträdd och vill bort härifrån så fort som möjligt!”

Navigering. Foto: privat

Alla vet att det är lättare att klättra upp än att ta sig ner för branter. Alla. Nu är det bara att lägga den vetskapen åt sidan och fokusera på ett steg i taget. Magnus lugnar mig och säger vart vi är på väg, visar riktmärken och tar mig mentalt några hundra meter bort ”Bra Mia, vi är på väg åt rätt håll nu”. Rätt var det är så är vi på hanterbar mark. Min vänster handled värker, jag har använt staven så hårt att den blivit överansträngd. Hjärtat bultar fortfarande utanför tröjan. Vi tar oss västerut och runt hela vattenfallet. Det är fortfarande rätt tuff stigning och jag är långsam. Vi hittar kontrollen och drar vidare.

När vi kommer till kontroll nummer fem har det gått sex och en halv timme. Vi har bara tre och en halv timme att ta fyra kontroller, x antal höjdmeter och ta oss tillbaka till basecamp. Vi inser båda två att det är kört. Vi drar vidare på den längsta ”löpningen” som visar sig bli djungeltrekking.

Gå aldrig ner i spenaten

Trots små navigeringsmisstag i början, och att jag är för långsam uppför så är den största orsaken till vårt ”misslyckande” två saker

  1. Gå aldrig ner i grönområden på kartan
  2. Håll de höjdmeter du har tagit

Jag vänder mig om och fotograferar Magnus på ”leden”. Det tar tid att röja sig fram i denna djungel. Inte löpvänligt för fem öre. Foto: privat

Den längsta sträckan som vi insåg att vi skulle kasta in handduken på hade 3 alternativ. Det första var att ta kontrollen uppe på berget, men eftersom vi tuggat så många höjdmeter var ingen av oss sugen på att kötta dit för att ändå bli diskade på tidsbrist. Andra alternativet var att hålla höjdkurvan ovanför träden. Tredje alternativet var att gå på leden nere vid vattnet (grönt område). Vi valde leden. Som inte fanns. Som var en djungel och sedan visade sig ta 40 minuter per kilometer.  Vi borde valt att gå över trädlinjen, vilket vi till slut kom på och tog oss upp till.

Höjdmätare. Fina grejer. Foto: privat

Vi glömde liksom bort att använda den svindyra höjdmätaren jag köpt, så vi sprang upp och ner i dalarna, på höjderna, i dalarna och upp igen. Fågelvägen skulle första dagen bli 35 kilometer och 2400 höjdmeter. Vi hade samlat ihop 2400 höjdmeter mitt i tävlingen. Orutinerat. Men en häftig upplevelse må jag säga! Spektakulära utsikter och mäktiga vattendrag i dalarna! Och 38 kilometer fram till kontroll sju – bara en sån sak!

Två sovplatser för nöd. Vi tänkte att vi var i nöd. Fixade två Turmat-Kebabgrytor som smakade magiskt och sedan delicatoboll innan vi somnade ovaggade. Foto: privat

När vi väl insett att vi inte skulle klara den tuffa, brutala utmaningen så tacklade vi av på takten och valde att ta oss till en stuga som var utsatt på kartan. Där visade det sig vara en nödstuga med två sängplatser som vi tog. Jag meddelade tävlingsledningen att utsikten vid stugan efter 7 kontroller och 11 timmar är så bedårande att vi nog stannar och bivacerar där inatt. Han höll med och gav oss tips om hur vi skulle ta oss till Riksgränsen dagen efter.

Kvällens övernattning. Magisk. Foto: privat

Gå norrut och vad ni än gör – UNDVIK GRÖNOMRÅDENA! No shit Sherlock, tänkte jag. Har ju precis spenderat två timmar i spenaten – aldrig mer!

Jag blev inte ledsen av att bryta. Vi anmälde oss till en på tok för svår klass. Vi skulle ha

  1. Kunnat orientera bättre i fjällmiljö
  2. Göra bättre vägval och lära oss kartan
  3. spring på utför mer
  4. klättra snabbare uppför

Vi kanske skulle haft en ärlig chans på 50, och det är alltid lätt att vara efterklok. Jag tänkte igenom situationen och kom fram till att jag fått 11 timmar i fantastisk miljö. Lärt mig massor om fjällöpning och navigering/kartor och jag skulle få 15 km vandring dagen efter. Ett fint sätt att spendera tid.

Jag är rätt snabb på att acceptera saker och ta fram det positiva. Jag insåg redan vid fjärde kontrollen att vi inte alls var i samma liga som våra medtävlare. Det spelar ingen roll om jag har sprungit Trans Scania 246 kilometer tre gånger och Magnus varit distriktmästare i orientering i Södertälje. Det var inte det denna tävling gick ut på.

Tråkigt att bryta. Foto: privat

Vi slickar våra sår. Jag är djupt imponerad, jag menar det verkligen!, så djupt imponerad av alla som klarar 50- och 70-klassen! Mina NMT-vänner grejade BAMM50 och jag är stolt och vet att de är tokgrymma tjejs! Är tacksamma över ett fantastiskt arrangemang. Funderar på en revansch på BAMM50 och kanske, kanske springa tokmycket i berg. För det är så vackert!