>Eller veta sin prestationsförmåga?

På söndag ska jag springa Tjejmilen. Enligt Szalkai ska jag springa 98%. Hur vet jag att jag springer nittioåttaprocent när jag inte vet hur jag kan springa 100%. Jag lider av för högt självförtroende och självkänsla i förhållande till min löparkapacitet. Det gör egentligen ingenting för jag tror att min Jädrar-anåda-idag-kommer-jag-springa-fort ger mig positiv energi. Även om jag inte är så snabb i slutändan brukar jag inte bli så besviken, jag vet på ett ungefär min kapacitet när jag väl springer, hur mycket och länge jag kan pressa mig. På IF Linnéa-träningarna vet jag vilka jag springer ungefär lika fort som och vem jag ska ta rygg på.

Någon som igår tog ett jättekliv var Helena. Från att alltid ha valt en kortare uppvärmingsrunda i tron om att hon är långsam, ledde hon igår uppvärmningen för samtliga. Med ett bestämt driv i steget forcerade hon de tusentals kvinnor vi mötte som deltog i Gåing-tävlingen som passerade Tantovägarna. Tempot var rätt högt och hon var så fokuserd. Hennes energi och kraft smittade av sig så våra backintervaller gick ordentligt bra för samtliga. Innan intervallerna körde vi löpskolning och anade jag inte en liten tävlingsdjävul i dig då Helena? Då Allan sa ”Den som kommer först förlorar” varpå jag och Helena saktar ner drastiskt i våra utfallssteg. Jag som trodde jag var den enda galningen att alltid tävla (jag kan tävla om allt, utan att motståndarna vet om det – typ: dra SL-kortet snabbast osv). Helena kapar sina miltider med halvminutrat och minutrar vid varje lopp. Hon vet helt enkelt inte om sin kapacitet. Igår visade hon i alla fall att hon har kommit superlångt – det skulle inte förvåna mig om hon körde Tjejmilen på 50-52 minuter på söndag. Om hon varit anmäld. Det hade varit skoj.

Helena – Du är grym!

Stämningen på träningen igår var mer än sprallig, dels för att vi hade en fotograf som ville ha bilder till en löparartikel i tidningen Fokus och dels för att coach Allan var tillbaka och i alla fall jag ville visa mig på styva linan. Han fick mig att köra en extraintervall, utan att säga till. Egentligen var det en slags tävling – jag ville köra den sista intervallen snabbast, den 8:e blev tyvärr långsammast (43 sek) så jag tog en 9:e…bara för att få ner den till 40 sek. Dessutom fanns det extraenergi, inte minst från Helena utan också från snabba Linn och snabba Tone som flöt uppför backarna framför mig igår.

Efter nedjogg körde Rebecca teamstretch. Jag saknade snabba Karin, men hon var på välbehövlig ”alternativträning” efter sin helgs dryga 5 mil.