17 månader sedan min sista ultratävling. 5 månader utan smärta från hälsporren. Träning på i snitt 7 mil per vecka. Hur skulle kroppen klara 161 kilometer i sträck? Dagarna innan loppet hade jag en stel vänsterskinka som snabbt blev avhjälpt med akupunktur hos Världens Bästa Naprapat. Jag hade lovat mig själv att bryta om hälen började göra ont. Under hela loppet gjorde jag små body-checks.

Min kropp är min Evighetsmaskin

Redan efter 2 varv låste sig mitt högerknä när jag svängde runt till höger vid järnvägsöverfarten. Jag kunde ”skaka” knät till rätta men tänkte att detta kanske kunde bli ett problem. Knät gjorde inte ont, men låste sig vid samma rörelse varje gång på samma ställe på banan. Jag gick i sidled för att undvika låsningen.

Loppets vinnare. Foton lånade från gococo.se och hokaoneone.com

I min väska hade jag med mig 3 par ombytesskor, flera klädombyten och 4 par strumpor. Jag valde att springa i nyinköpta strumpor från GoCoCo – de är tunna och jag har aldrig fått blåsor eller skav av dem. På fötterna hade jag Hoka One One. Tanken var att jag skulle byta skor och strumpor efter 4 varv. Benen och fötterna kändes fräsha så jag tömde bara skorna på smågrus och sprang vidare. Jag gick alltså helt från min strategi att tvätta och vaselina om mina fötter, vilket jag brukar göra 2-3 gånger på så långa lopp. Jag behöll samma strumpor och samma skor loppet igenom – med bara 2 tömningar av lite skräp. I Hoka-skorna låg dessutom mina ortopediska sulor ilagda så det kändes som jag hade både livrem och hängslen när det gällde hälsporren.

That’s what friends are for! Ken Hakata med hårda tummar på rätt triggerpunkt. Foto: Jan-Erik Ramström

Löpningen gick som sagt smidigt och min ömmande vänsterskinka blev snabbt uppmjukad av Coach Ken’s hårda tummar efter 2 varv och kändes ingenting alls resten av loppet. Benen var pigga och det tog faktiskt 14,5 varv innan jag kände att jag var trött i låren. Det är 14,5 mil! Hur kan detta vara möjligt? Samtidigt (varv 14) kände jag en begynnande blåsa på höger mitt-tå, vilket senare visar sig vara den enda skavanken.

Jag tror att detta bidrog till att löpglädjen blev så total i loppet. Jag hade inte ont någonstans. Hälen kändes okej hela vägen, knät tjorvade aldrig mer än just vid järnvägsövergången, benen höll i 14,5 mil – och jag kunde springa obehindrat hela tävlingen. Mina gåpauser gick i ganska raskt tempo och jag upplevde mig aldrig trött i kroppen eller sömnig. Jag förvånades faktiskt över detta faktum. Mindre träning än de flesta i startfältet, men fräshare ben. Kanske för att jag springer för långsamt (eller smart). Det är nog möjligt att springa snabbare och låta mig bli slitnare. Åsa och jag hade som plan att de första 5 varven fick ta 75 minuter styck. Detta höll i sig rätt länge, varv på varv lyckades vi hålla oss inom ramen för det som skulle varit inledningen. Jag kanske skulle ha kunnat öka, men det kändes inte viktigt.

Mitt mål var först och främst att klara alla 16 varv utan att hälen skulle stoppa mig, mitt andra mål var sub 24 timmar igen – att springa över mållinjen med Åsa och ta emot silverspännet. När det nu gick så bra slog jag till med att persa med hela två timmar och kom in som 4:e dam till tonerna av Waves på 21:39:50. De sista 4 varven var jag helt ensam och tog min musik till hjälp de sista 2 varven. Det är första gången på 4 år jag springer med musik.

Både jag och Åsa grät av glädje när vi klarat våra mål. Det är otroligt roligt att få dela detta med någon. Foto: privat

2 dagar efter loppet känns det ingenting i benen och blåsan på tån är liten och nu återstår en ljuslila blånagel istället. Jag kan gå, sätta/resa mig obehindrat och har redan haft högklackat på mig. Vänsterskinkan är återställd och av hälsporren känns ingenting. Ikväll blir det en joggingrunda med dottern.

Min kropp är en Evighetsmaskin – den ska transportera mig genom livet.

Jag är mycket tacksam.