Olympian Race 180 km del 1(5)

Så har det svenska gänget landat i Aten. Vi är fyra tjejer och fyra killar. Ultramänniskor har kul tillsammans och det skojas en del.

Längst bak: Jonas W, Sandra L, Jan-Erik R, Christer T, Nina E, Inga-Sarah L, RikardH och jag i fronten. Foto: privat

Trots att jag är bland vänner, har fått sova ikapp mig på planet till Aten och har kommit överens med Jan-Erik att detta är träning så har jag en oroskänsla i kroppen. Jag är rädd. Jag har inte gjort min egen hemläxa i detta teamwork med Jan-Erik. De tre gyllene reglerna är enkla

Kom väl förberedd och fokuserad
Kom tränad för uppgiften
Var utvilad och fylld med energi

Det som brustit mest är vilan och energin. Det känns som om jag varit på resande fot sedan i mars och inte hittat balans i bra mat, träning och sömn. Dessutom hann jag jobba 38 timmar på tre dagar, men tänkte att det inte får påverka nämnvärt eftersom utmaningen i Pyrenéerna kommer att vara än mer påfrestande.

Min resväska har varit packad i flera dagar innan avresa och jag kommer hem från min tjänsteresa från Finland vid 21-tiden. Textar lite med Jan-Erik och jobbar klart, loggar ut från mitt vanliga jobb vid midnatt och har beställt taxi till 04:20.

Som tur är har Janne sprungit loppet tidigare och berättat om vad jag ska ta med mig och hur jag ska packa mina drop bags. Jag har med mig allt i resväskan och känner mig trygg.

Väl i Aten har vi dryga timmen till bussen kommer och vi passar på att äta. Jag har ont i magen, något jag har haft i närmare två veckor, och tror det kommer ifrån den obalans jag har haft i livet/resande/mycket jobb den senaste tiden. Jag kan ändå äta, men det känns som energin aldrig fastnar.

Kalamaki Beach Hotel. Foto: privat

Vi blir upphämtade med buss och får åka till vårt hotell utanför Nemea. Där packar jag mina dropbags. Sedan strosar vi runt och dricker vatten. Jag och Jan-Erik pratar igenom en massa om Trans Pyrenéerna och jag blir varse att detta är ett träningspass på 18 mil som väntar dagen efter. Ingen press. Bara träning inför Pyrenéerna. Jag blir lugn, fast rädslan ligger och gnager långt därinne. Vem tror jag att jag är?

Jag hade god lust att stuva om allas dropbags men insåg att bara jag skulle uppskatta mitt practical joke. Foto: privat

Efter informationsmötet är det dags för middagsbuffé och gänget laddar stort. Jag sover bra på natten och laddar ytterligare med frukost och lägger dropbags i de sopsäckar som bär numret på den checkpoint jag vill ha den. Vi hinner sätta på oss tävlingsstassen innan vi äter lunch och får skjuts till starten. Där samlas alla de löpare som ska ta sig an Olympian Race 180 km från Nemea till Olympia. Men först lite sightseeing på stadion i Nemea för starten…

På legendarisk mark. Foto: privat

Efter detta samlas vi alla och det är god atmosfär. Det är roligt med starten där alla faktiskt tar det lugnt och lyckönskar varandra. Jag och Janne startar superlungt långt bak och har med oss Inga-Sarah och Nina. Vi ska springa på känsla och kan inte ge några riktlinjer för kilometertid. Janne förvarnar dock att det är cut-off tider för varje Checkpoint och att vi bör samla ihop lite försprång inför natten då vi ska över två berg.