Igår cyklade jag mitt livs första cykeltävling. Eftersom Tour of Jämtland gick i konkurs och inte blev av har jag och Petra inte tränat cykel så mycket, hon har suttit på spinningcykeln och jag har kört sporadiskt för att det är roligt. Totalt kanske jag har 60 mil cykel i träningsdagboken, inga snabbpass, inga intervaller, inte någon klungträning. Däremot har jag använt cyklandet som transport genom Sörmland för diverse uppdrag. Lugnt och metodiskt, helt utan stress. Så med Trans Scanias 25 mil i benen för två veckor sedan var det med hög nervositet jag tackade ja till Petra när hon undrade om jag ville köra Tjejgirot med henne igår.
Petra är gravid i sjunde månaden och vi kom överens om att köra tillsammans. Jag visste inte hur mina ben skulle klara av 6 mils cykling så nära inpå Trans Scania, men jag tänkte att jag får väl kliva av i värsta fall.
Nervös innan loppet
Jag satt och oroade mig för att jag skulle vara långsammast av alla vilket skulle innebära att jag hamnade sist och kanske skulle cykla vilse. Jag hade inte memorerat någon karta och känner inte till Sigtunatrakterna så väl. Jag var lite nojig över att jag skulle krocka/haka i någon i början och ramla. Alla såg så proffsiga ut i sina teamtröjor och jag kände mig som en lurendrejare i min fina Cykelkurbits outfit. Den var på tok för fin för min förmåga.
Personlig cykelmek
För att inte hispa iväg totalt och få fast däcken på cyklarna, pumpa dem och bli fotograferade i slottsmiljö hade vi vår personliga cykelmek Jonas med oss. Han såg till att behålla lugnet, hålla i cyklarna och iakttog oss virrpannor när vi skulle få med alla prylar i cykeltröjorna, fylla vattenflaskor och hinna kissa flera gånger.
Personlig cykeltränare
Under sommaren har jag cyklat med min kompis Robert vid några tillfällen. Han har varit superduktig att lära ut hur jag använder växlarna, NÄR jag ska växla, hur jag planerar cyklandet och så vidare. Han har varit pedagogisk och visat tecken när det finns gropar i körbanan, hinder, bilar och annat som man som cyklist behöver vara uppmärksam på. När vi cyklat har jag inte varit särskilt snabb, det har gått i ungefär 20-23 km/h. Mitt snabbaste pass gick i 25,5km/h – men då cyklade jag själv och tyckte att jag var helt slut.
Tacksamt storleendes
Det visade sig att nervositeten var helt obefogad. Vi drog iväg i grön startgrupp (24-26km/h), vilket gick rätt långsamt. Både Petra och jag var ju nybörjare så vi hängde med 5 kilometer i gruppen och tänkte att det kanske var uppvärmning. Petra undrade hur växlarna fungerade och jag visade det jag lärt mig av Robert. När vi kommit ytterligare några kilometer tyckte vi att det gick för långsamt. Vi drog iväg. Jag och Petra duokörde och hamnade bakom en av motorcyklisterna som visar vägen och håller farten. Vi lade oss bakom. Endorfinkicken gav ett leende så stort att det fastnade där.
Som att leda ett lopp
Så fort adrenalinet duschade till i kroppen så fick både jag och Petra tävlingshorn i pannan. Vi cyklade på bra – jag köttade ordentligt på raksträckorna och Petra drog mig upp för backarna. Kilometrarna tickade iväg och när halva loppet var gjort hade vi en genomsnittsfart på 29,3 km/h. Detta trots den lugna starten, 25 mils ultralöpning i mina ben och en bebis i hennes mage. Det kändes magiskt! Vi cyklade förbi klungor med erfarna cyklister med klubbtröjor och hamnade bakom nästa motorcykel. Den höll stadigt 28 km/h och det kändes som om vi ledde loppet. Här kom dock motvinden och motluten.
Oerfaren
Nybörjarturen började började avta efter fyra cyklade mil. Jag vågade inte släppa styret och ta upp vattenflaskan för att dricka. Jag var rejält törstig och mitt leende fastnade i ansiktet för att jag var torr i munnen. Det var fortfarande superroligt men motvinden och törsten gjorde att jag inte orkade trycka på lika mycket. Vi betade av kilometer för kilometer och växeldrog. Eftersom jag är helt nybörjare på lopp så kunde jag heller inte läsa av vart man kan ta hjälp av andra och när man själv är loket. Jag bara körde. Detta visade sig vara dumt. Jag och Petra drog fram de grupper vi hann ikapp, i motvinden lade de sig på rulle efter oss och vi gjorde det stora jobbet. Jaja, nästa gång kanske jag fattar att när det är öppet landskap och stark vind, så blir det jobbigt…men betydligt lättare om någon ligger framför.
När en mil återstår känner vi oss båda rätt starka och taggade, men energin var slut. Petra är kissnödig och jag hade behövt en gel eller energi av något slag. Vi valde att inte stanna vid några depåer utan att fortsätta ända in i mål.
Nybörjarlycka
När vi svänger av upp mot Wenngarns Slott känns det som vi ska vinna Tour de France. Vi pinnar på och skrattar, lyfter vår ena arm i luften och knyter nävarna. Vi tjoar och tjimmar och är höga på känslan av att ha cyklat 6 mil i vackert sensommarväder. Vi är glada och mycket överraskade att vi grejade att cykla om så många erfarna trots våra tillstånd. Farten var något långsammare och vi hade tappat på andra halvan. Vi cyklade in på 2 timmar och 11 minuter. Jag kan inte annat än summera det hela i lycka och eufori. Nu har vi kunskap om hur snabbt vi kan cykla, att det behövs drickas och fyllas på antingen precis innan loppet eller under. Kanske lite träning kan göra att vi tar detta under 2 timmar. Inte helt osannolikt. Jag blev sugen att anmäla mig direkt till nästa års tävling.
Kan det ha varit de grymma cyklarna?
Inför denna säsong fixade Petra så att vi fick låna cyklar från Canyon till vår utmaning Tour of Jämtland. Dessa har vi cyklat med och lärt känna nu. De rullade på bra utför och var fantastiska att samarbeta med i kastvindar, motvindar och knöggligt underlag. Cyklarna väger nästan ingenting och de var snabba att lära känna. Att ha bra grejer gör det hela mycket roligare.
Härligt jobbat tjejer!
TAck Camilla! Så nöjda!
Ja, med lite mer träning på klungkörning, taktik och vågasläppastyrretförattdricka blir ni livsfarliga för den etablerade cykeleliten 😉
fast nästa år har vi först en liten tur neråt Europa att klara ut
Då blir Tjejgirot en fin återhämtning 😉
Det var en underbar förmiddag ute vid Wenngarn! Ler stort när jag läser din berättelse! Det där kommer jag leva på länge, det kändes verkligen som att vi vann Tour de France 🙂
Kanske nån gång! 😉