…och jag är inne på dag 4. Överlever jag utan min ventil? Och varför springer jag inte?
För ett år sedan fick jag en bakercysta i vänster knäveck, till följd av en spricka i menisken. Rehaben startade och jag grejade att komma tillbaka helt. Nu har bakercystan poppat ut igen och för ett par veckor sedan svullnade knät. Jag har inte ont när jag springer, eller när jag rör mig. Men nu måste jag få ner trycket kring knät.
Piss
Jag orkar inte vara postitiv hela tiden. Nu är ju den bästa tiden att vara ute och springa. Dessutom har det varit bästa ventilen för mig i coronatider och hemmasitteri med färre kontakter. Jag har svårt att samla energi från ingenting eftersom jag är en socila och extrovert person – där ingår löpning med andra (ja, på lagom avstånd).
Hiss
Men jag har ju tagit mig tillbaka förut, och byggt en ännu starkare kropp. Bara att göra det igen. Nu har det gått 4 dagar och jag har klarat av två rehabpass och ett corepass i parken med min kompis Rille imorse.
Håll mig still om du kan!
Jag är i behov av fysisk rörelse. I lördags tog jag en cykeltur och igår en 16 km lång promenad. Dessa aktiviteter påverkar inte mitt knä som löpning gör och jag får stå ut ett tag till.
Som jag längtar!
Målbilden är att få springa tusingar på Kristineberg och vara så flåsig att jag tror att lungorna ska explodera, att svetten yr och ansiktet är varmt och rött. Och att snöra på mig mina Hoka One One och äventyrslöpa långt och ta en fika och sedan ta en lika lång tur tillbaka hem – som en heldagslöpning.
10 dagar kvar på förbudet. Sen får vi se om något av passen ovan är görbara, eller om jag måste vara smart och börja långsamt. Jag vet ju vad förnuftet säger…
Så trist med löpförbud! Själv är jag inne på min sjätte vecka… Cykeln är min räddning. Där får jag utlopp av mitt behov att vara utomhus. Länge.
Hoppas det går över snabbt och att du snart är på banan igen! Kram och pepp!
Jag får helt enkelt ge cykeln en chans! Krya snabbt!