Oj vad jag ser fram emot att åka iväg till Frankrike idag. Jag slänger mig ut i det okontrollerade, där någon annan har byggt agendan och jag hänger med. Med fem killar jag knappt känner. Vad hände med vistelse på landet med mina barn, syskon och syskonbarn? Middagar jag redan vet om, smaker jag redan smakat, dofter jag redan doftat. Resor med familjen eller nära vänner? Jag flyr. Jag upptäcker. Jag lever!
Igår firade jag 1 år i min nya lägenhet. Drygt ett år sedan jag tog mig ur något destruktivt som långsamt smulade sönder mig och försökte göra mig till något jag inte är. Ett år av uppbyggande av mig själv igen. Ett år där jag har behövt bygga upp tron på människan igen. Ett år där sanning har varit det viktigaste. Aldrig mer lögner. Alltid i framtiden ska riktig kärlek styra. Kärlek och sanning. Det har varit tufft på många sätt och jag har funnit så mycket fint i min närhet – det tuffa fortsätter i en virvel utanför. Underbara barn som stöttat mig. Familj som står upp för mig. Vänner som finns där dygnet runt. Min namne Mia Thomsen som ger mig ryggrad. Min exman som hjälpt till med min rädsla, att trygga mitt nya hem. Arbetsgivare som varit förstående vid min stress, kollegor som hör av sig och bryr sig. Människor är fina. Jag har ägnat åtskilliga timmar åt att gå in i mitt inre, att reflektera, analysera, våga vara sårbar. Nya bekantskaper har gett mig de där samtalen jag behövt – de där obekväma frågorna som behöver svar – både för mig själv och sanningen. Ett år där jag kommit närmre mina båda barn som jag tidigare försakat i tron på något annat. Jag vet – men jag är också människa. Ett år av tårar för min dumma beslut, av ångest och av verklighet. Livet är inte alltid en dans på rosor för en SuperWoman – men att ta ansvar för sina handlingar gör mig stark inombords. Utan dalar inga toppar. Utan alla misstag, ingen utveckling. Att acceptera är det svåraste som finns och det får ta tid. Men… hur mycket jag än tycker om mig själv så kan jag tröttna lite på mitt eget sällskap…
The mountains are calling, and I must go
Nu tar jag semester från att vara förnuftig, analyserande och tänkande. Nu ska jag iväg till Frankrike och se vad världen bjuder. Nu är brytpunkten för framtiden. Det magiska händer när vi tillåter det att ske. Jag tänker vara sådär härligt flummig och vara närvarande i varje händelse. Det jag kommit fram till under mina långa dagar och nätter det senaste året ska få falla på plats. Jag är. Alltså lever jag.
Jag vill möta världen och människor
- Engagerad
- Nyfiken
- Närvarande
Ur tacksamhet finner vi lyckan. Jag är lycklig. Utan tårar, inga gapskratt. Jag är en färgpalett med regnbågens alla färger. Inte antingen eller, utan både och. Alltid. Jag är en lång rad känslor och upplevelser. Jag är.
Privat och modigt skrivet! <3
Kram M
Du är inspirerande!
Njut av resan!
Det är du så värd. Hälsa bergen! Njut!❤️
<3 <3 <3 Kärlek till dig Moa!