Varm start på loppet. Foto: privat

Ett-två-tre-fyr-ett-två-tre-fyr. Jag försöker hålla takten uppför med stavar och steg. Solen gassar från en klarblå himmel och det närmar sig nog 40 grader. Ingen skugga syns på långa vägar. Pärlbandet av löpare är någon timme in i tävlingen och jag och Janne är mitt i alltihop. Jag känner fortfarande smaken av jordnötssmör från mackorna jag klämt i mig innan start och jag försöker sippa vatten och Perpetuem så ofta jag kan. Fokus på vätska i värmen.

Som en skock getter i starten i borgen vid Perthus, bärandes våra nationers flaggor. Foto: privat

Starten på Trans Pyrenéerna gick 12:00 den 19 juli. På startlinjen står 262 taggade löpare i löparskor, löparoutfit och löparryggor med den obligatoriska utrustningen. Det är varmt. Olidligt varmt för oss nordbor. Vid starten är det 36 grader och det talas om 41 grader på vägen. Organisationen sätter in en extra vattenkontroll efter 13 km så att vi slipper vänta till de dryga tre milen som kartan visar för nästa vattenstopp.

Det går långsamt. Jag visste att jag skulle vara långsam men inte SÅ långsam uppför. I och för sig tar värmen och ryggsäckens tyngd ut sin rätt, med mycket vätska blir det jobbigare. Varje timme fyller vi på med en liten saltkapsel. Jag tar två ibland. Resorben har jag tröttnat på redan efter en mil.

Efter 13 km finns det en allmän brunn och en av organisationen ordnad vattenkontroll. Janne som är tagen av värmen svalkar sig och dricker säkert fem liter. Jag tycker att jag hanterar både vätska och värme rätt bra, men fyller på jag också. Vi är många som stannar vid vattnet och fyller på.

Istället för GPS. Foto: privat

Loppet är indelat i fyra etapper och den första mäter 165 km. Jag har fått ett fint armband av Ulrika så att jag inte ska glömma hur långt jag ska 😉 eftersom jag valt att inte ha gps-klocka på mig. All onödig vikt att bära på har jag valt bort.

Mellan de olika etapperna finns Basecamps (BV) där vi får tillgång till våra dropbags med mat/energi/kläder/skor. Jag och Janne har siktat in oss på att springa/ta oss fram 55-60 km per dag. Eftersom loppet startar 12:00 kommer första dagen bli något kortare. Del ett av loppet är lättast när det gäller höjdmeter och distans.

Vi vet om att jag är långsam uppför och att vi kommer att behöva lägga mer tid på att ta distanserna. Om andra är ute och rör sig framåt i 10-12 timmar och tar sin vila kan vi behöva uppemot 16 timmar per dygn. Detta har vi räknat med. Vad vi inte har räknat med är värmen och den tekniska terrängen som vi är ovana vid och därmed inte särskilt löpbara i. Det går långsammare än vi trott. Det är en sak att sitta och titta på en karta med höjdmetrar en helt annan att forcera dem.

Stressigt…

Vi inser att vi är i osynk. Vid första sovstoppet försöker vi få några timmars sömn och när klockan ringer före 6 på morgen är de hundra andra löparna som delat gympasal redan borta. Kvar är vi och en handfull till. Vi gör oss i ordning och ger oss av. Det tar tid. Vi ramlar in sent på natten/tidigt på morgonen på nästa stopp också och Janne tar ett beslut – att vi ska korta av morgondagens etapp och komma till sovplatsen i bättre tid så att vi kan starta vid 4-5-tiden på morgonen istället. Vi kör så. Målet med 55-60 km per dag känns långt borta och vi är stressade över tiden. Vi har 85 timmar på oss att komma till BV1.

…men så otroligt vackert!

På ett berg över molnen. Foto: privat

Trots piskan i ryggen stannar vi upp och suger in atmosfären och omgivningarna. De första dagarna är rejält varma men den tredje dagen bjuder på hagel och regn. Då är vi lyckliga!

Människorna som ger energi

Organisationen kring tävlingen utgörs av lopparangör Cyril och hans team (jag återkommer till dem i senare avsnitt) samt att han har hyrt in PrioLife från Sverige med tio man som ska hjälpa till. Mestadels är de militärer och ska bygga upp och stänga igen checkpoints, samt rycka ut där det behövs. Dessa tio människor blir vår positiva energi under loppet! Deras härliga energi och engagemang kring oss löpare var helt obetalbar. När jag och Janne från långt håll såg någon stå och vifta med Sverigeflagga lade vi på både ett kol och ett leende! Just hageldagen hade det klarnat upp och vi blev bjudna på deras middag istället för Organisationens sockerkaka. Härligt!

Det vackra mötet med herden har jag berättat om. Det är en av många fina möten i denna tävling. Ger man sig bara tiden att se människor och vad de gör för en själv och andra så fylls tron på mänskligheten på. Deltagare i tävlingen som kämpar mot samma mål som oss, med olika motgångar och demoner.

Gnager i tanken

Piskan som jagar oss med tiden känns inte bekväm. Det är mer en vandring än en löptävling. Efter tre dagar har jag vant mig vid ryggsäcken, kanske för att maten däri börjar ta slut och vikten är lägre. Jag har bara hamnat i en energidipp en gång och tycker att det går ovanligt lätt mentalt. Värre är det med det fysiska. Jag är så långsam och jag vet inte hur jag ska kunna hålla farten – vi får gå fler timmar än vi först planerat för att komma en sträcka som är kortare än planerat. Detta stressar och gnager i tanken.

Vi når första Basecamp efter 80 timmar. Här finns det ett enormt tält med plats för många löpare. Stora presenningar är utlagda på gräsmattan och vi har nu tillgång till våra dropbags. Vi ordnar med packning, fyller på ny mat, torra kläder och jag tar mig en dusch. Vi har nått vårt första delmål – BV1.

Vi planerar att sova lite längre och bunkra upp med sex timmars sömn. I det stora tältet pratar alla och packar sina saker så det är svårt att komma till ro. Jag slumrar till slut till men vaknar efter ett tag av att ett oväder brutit ut. Det åskar, blixtrar och de stora balkarna i tältet knakar av vattnets tyngd på taket. Jag är orolig att allt ska braka sönder och ramla ner över mig. Jag vänder och vrider på mig, fryser som en gris och kurar i hop mig i sovsäcken. Jag sover riktigt illa och hör hela tiden ovädret och vattnets porlande…

…det visar sig att vi, sovsäckar och packning badar i vatten när telefonen alarmerar att det är dags att kliva upp. Allt är genomvått och ryggsäckarna väger ton.