Tack tack tack alla fina människor för kommentarer kring Elins inlägg, och senare mitt om att vara anhörig till någon med anorexi. Elin är frisk sedan fyra år tillbaka och balanserar livet som de allra flesta 23-åringar med jobb, plugg, träning, fest, familj och vänner.
Jag och Elin på en mor-och dotterjogg. Foto: privat
Både jag och Elin har fått massor av mail, sms och kommentarer om inläggen här på bloggen, Facebook och Instagram – tack för att ni läser och tycker till, tack för att flera har delat med sig om sina upplevelser och ställt en rad frågor. När Elin skrev inlägget tyckte vi båda att det skrivs på tok för lite om detta ämne, att det kanske hjälper någon där ute att kanske söka hjälp, eller att någon anhörig ser tidiga tecken hos sina nära och kära som kanske är på väg in i en ätstörning. Våga göra något, det går att bli frisk.
De tecken jag lade märke till tidigt, eller sånt du kan vara uppmärksam på:
- förändrat intresse till mat
- allt handlar om när och vad man ska äta
- personen börjar kapa näringsämnen. Elin tog först bort kolhydrater, ville inte att vi skulle steka i för mycket smör, minskade portionerna mer och mer. Tog bort allt som var onyttigt och engagerade sig alltid när jag skulle laga mat
- ”Jag har redan ätit” – alla undanflykter för att slippa äta med andra
- personen vill ha total kontroll över sitt matintag (svårt att bli bjuden på middag utan att veta vad det bjuds på)
- Elin började dricka mängder av grönt te för att känna mättnadskänsla
- totalfokus på att träna som kompensation till att ha ätit (detta smög Elin med)
- Pratar gärna om mat, godis och fika men ser hellre att andra äter och undviker själv
- har full koll på hur många kalorier allt innehåller
- pratar om valkar (som inte finns)
- Drar sig undan och vill vara själv
- tappar kilon. tappar hår. tappar självförtroende. tappar glansen i ögonen. tappar lusten på det mesta. tappar hoppet.
Tack för ordet!
Leave a Reply