Elin i varm jacka och svenska flaggor. Foto: privat
Tidigt i morse tvingade jag ut dotter Elin och hennes pappa Oliver att se NYC Marathon. Kallt och superblåsigt, men vi hade klätt på oss ordentligt. Jag som inte brukar vara ute i så god tid… var nu 1,5 timmar för tidig. Vi hann iaktta den Amerikanska polisens (NYPD) arbete kring tävlingen, och ja, det var precis som på TV. Långsamt, kaffe och myndigt. Du såg direkt vilka som var högre befäl och vilka som hade fixade tänder. Fantastiskt. Vitt. Gnistrande.
Efter att de rullstolsbundna och handcykellöparna passerat kom Elitdamerna. Vi hade dunjackor i snålblåsten och de kom kutandes i bikini. Typ. Några hade riktigt rödmosiga ben och det såg direkt burrigt ut! Vi viftade med de svenska flaggorna och hejade på allt blågult vi kunde se.
Ken med glatt leende efter 25 kilometer, han grejade sub 3. Foto: privat
Den första jag kände igen och hejade extra på var Anders Szalkai, sedan följde Ken, Gylle och Micke. I rasande fart fylldes de glesare fälten med löpare. Vi hejade och skrek. Alla jag kände igen ropade jag på, Magnus Hagström, Kent M, Reima, Tjejen, Sverige, Heja-heja-heja – GO Sweden! Heja Sveeeeeeerige!
Gylle bjöd också på ”Glad-att-vara-på-Manhattan” gest! Foto: privat
Första platsen vi stod på var precis efter att löparna kom ut på Manhattan efter Queensboro Bridge vid ca 25 kilometer. Sedan promenerade vi bort mot målområdet och hejade in folk som sprang på mellan 3:10-4:15 innan det var dags för oss att ta oss till våra kompisar som bokat restaurang.
Vi såg supermånga svenskar och hejade vilt. Det var lätt med alla gulblå tröjor, flaggor och namnskyltar att lista ut vilka som kom från Sverige. Tänk på att klä er i landsfärgerna när ni springer utomlands – så kul att bli hejad på – och att heja på!
Spanade efter dig men hittade dig inte! Grymt ösig publik längs hela vägen! Har aldrig upplevt något liknande. Helt galet när jag tänker efter 🙂