MdS Peru 2017 – Race report del 6(7) – När toapapper blir en handelsvara

Kvällsmaten stannade inte länge i kroppen och jag började oroa mig för att inte tillräckligt med energi för det maraton som låg framför mig. Om det var en lättsprungen etapp skulle det inte vara något problem, men om det var mjuk sand som man sjunker ner i skulle energin snabbt ta slut. Jag ville ha med mig så lätt packning som möjligt och fördelade noga energin så att den skulle räcka. Müsli till frukost, Perpetuem och kakaodrycken under loppet, lägg till en Cliffbar mintchoklad och en snickers. Sedan en middag och ytterligare en frukost. En liten påse godis och en Humagel skulle få utgöra sista etappens energi. Jag såg över näsdukar och våtservetter och hade ett samtal med Raoul från Finland. Han hade också problem med magen och gjort av med allt sitt toalettpapper. Nu hade han börjat klippa bitar av en tröja för att kunna torka sig. Jag gav honom en förpackning mjuka näsdukar. Mitt eget paket skulle räcka i två dygn, jag höll tummarna för att magen inte skulle krångla allt för mycket.

Trött och energilöst frysande i tältet. Foto: Fredrik Ölmqvist

Som vanligt kom journalist-Fredrik förbi på kvällen och ställde frågor. ”Vad saknar du?” jag tänkte på att det jag suktade mest över var Citronfanta, parmesanost och en nyskalad morot. Jag lade till ett saftigt äpple också. Jag gillade våra små pratstunder. Jag berättade inte för någon om min oro inför maratondistansen och gick och lade mig tidigt.

Jag vaknade efter 9 timmars sömn och hade planerat morgonbestyren efter när klockan ringde. Det blev lite tight om tid att fixa allt för vi blev ombedda att ställa upp på ett gruppfoto innan start. Jag var i min egen bubbla och gillade inte alls att bli kommenderad att vara färdig 15 minuter före utsatt tid. Jag hann förstås och energin att bli smågrinig var helt onödig. Müsliförpackningen med torrmjölk fixades i ordning med vulkaniserat vatten och smakade ljuvligt. Det var den första måltiden utan att magen började låta och vända utochin på sig själv. Jag sade till Martyn i lägret ”Åh vad jag kommer att njuta av kakaodrycken senare! Det kommer höras i hela öken när jag dricker den!” När müslin gett god energi blev jag glad och taggad inför distansen. Jag ville bara iväg. Skulle jag klara denna distans skulle det mycket till att hålla mig från sista etappen, en målgång och den eftertraktade medaljen.

Starten gick och jag tog det lugnt i uppförsbacken och hamnade som vanligt långt bak i startfältet. Banan är lättlöpt och underlaget rätt hårt. Jag ser danska Tommy en bit framför mig när vi springer över en salt, halvmjuk torr, salt havsbotten. Till vänster ser jag Stilla Havet och utsikten är fantastisk. Färgerna är magiska när den sammetsblå himmeln möter det mörkblå havet. Sanden är nougatfärgad. För varje steg jag tar så känner jag att jag kommer att klara distansen. Mitt själ fylls med känslan att jag är oslagbar – jag är stark. Första CP (checkpoint) ligger efter 12,5 kilometer och min müsli håller energin hela vägen. Jag är fortfarande lite spak efter den tidigare energiförlusten. Detta gör att jag inte orkar springa hela tiden, istället går jag snabbt blandat med jogging.

Det var aldrig tråkigt att gå istället för att springa – omgivningarna var så fantastiskt vackra. Foto: privat

Vid vätskekontrollen dricker jag ordentligt och blandar ut min kakaodryck. Det är inte lätt eftersom det blåser riktigt hårt och som vanligt ligger vätskedepån där det är som blåsigast på höjden av en sanddyn. Tanken på chokladdrycken har fått mig helt manisk. Jag känner att jag behöver energin, och jag ser att drycken är mörkbrun och doftar ljuvligt. Jag är som besatt av att sippa i mig den men jag håller mig. Jag testar mig själv genom att se hur långt jag orkar utan energi, jag drar ut på det in i det sista och märker att bara tanken av chokladdrycken ger mig energi. När jag passerar halvmaradistansen kan jag inte hålla mig längre och börjar dricka. Den är precis så ljuvlig som jag föreställt mig. Jag blir så lycklig att jag börjar skratta. Jag dricker långsamt och ser till att ha hälften kvar vid nästa CP. Energin sprider sig i kroppen och jag tar tillbaka mitt gamla koncept ”Fyll på med energi när du har som mest energi”. Jag äter min Cliffbar och känner att jag verkligen kan hålla energin på topp.

Placeringar

Mitt största mål har varit att slutföra loppet och att bli den förste svensk som får medalj på Marathon des Sables Peru. Samtidigt har jag klättrat från 13:e plats upp till 11:e och sedan tagit in tid och placerat mig 9:a i min kategori under den långa distansen. Jag vet att jag är rökt på de korta distanserna men tänker ändå att en topp tioplats är fint att få. Jag försöker hålla en jämn fart och känner igen kvinnorna runt mig. Det måste ju vara dem jag fightas om platserna emot. Chokladdrycken tar slut och sinnet vill verkligen springa, men jag är sliten. Mina tankar är starka och jag kan trycka på rätt snabbt i gång och försöker att hålla position för att inte trilla ner i resultatlistan. Plötsligt har detta blivit min drivkraft.

Jag bakom den lilla fransyskan. Foto: Fredrik Ölmqvist

Den lilla petiti fransyskan

Ni som följde mig under HMdS Fuerteventura vet att jag tog upp kampen mot en liten petit fransyska. Hon deltog även i detta lopp och var urstark. Givetvis kändes det som om hon alltid var framför mig och jag såg ständigt hennes neonorange shorts framför mig. Hon var mitt driv länge under etappen och jag tillät inte tröttheten ta mig utan följde henne hela tiden.

Klättring över dyner. Foto: Fredrik Ölmqvist

Som vanligt piggnade jag till extra efter 25-30 kilometer och började passera folk. Jag peppade och kände mig gladare och starkare hela tiden. Jag visste att jag skulle greja det och det kändes nästan som den finala målgången. Jag pinnade på och när det var två kilometer kvar passerade jag de sista två trötta löparna och såg Fredrik på avstånd. Jag började ropa på honom och han kom springande emot mig. Jag ropade ”Häng med mig in i mål!” Det kändes så underbart att få slutföra etappen, att behålla maten och känna mig stark. Jag ville dela det med någon. Han hakade på och vi pratade hela vägen in. Jag var hög på endorfiner och känslor i målet. Känslor och glädje som inte släppte på hela kvällen.