Vi kommer till min före detta kollegas tomt där hon ställt upp ett bord med saft, vatten och kexchoklad. Det blir en bra frukost för oss och Sara kommer ut och hälsar på oss. Vi har inte setts på länge så det blev ett fint möte och samtal. Både Stefan och jag kände oss mycket bättre fysiskt och vi började dagens fina etapp från Katthammarsvik, med Angel Station 3 som mål, Närs Bygdegård. Omgivningarna var magiska och vi kunde båda jogga litegrand. Det var många människor på väg till stranden längs med rutten vi sprang. Gång på gång fick vi berätta vad vi höll på med och några berättade att en tjej med rött lockigt hår låg lite framför oss. Vi fattade direkt att Pernilla passerat oss när vi låg i busskuren och sov alldeles för många timmar.
Det störde mig inte så mycket. Jag hade nu landat i att detta är ett gemensamt äventyr och vi ska ta oss i mål. Jag var bara orolig att Stefans fötter inte skulle hålla hela vägen. Men det som gjorde ont, gjorde inte mer ont än tidigare och vi hade båda vant oss vid de blessyrer vi dragit på oss.
Mina fötter var ömma, men blåsan på pektån kom inte tillbaka och fötterna såg fina ut även om de ömmade och fotsulorna låg risigt till på grund av gnuggandet i skorna uppemot 18-20 timmar per dygn.
Vi förundrades över det vackra landskapet från Katthammarsvik, Herrvik och längs med kusten ner mot Ljugarn. Vi tog en avstickare in mot Ljugarns Golfklubb och köpte mackor, chokladbollar och glass. Dagen var varm och efter ett tag hade Stefan så sjukt ont i översidan av foten och i sina benhinnor så det började gå riktigt långsamt, jag var däremot fylld av energi – både för att jag brukar vara starkast dag tre och fyra när kroppen fattad galoppen, och att det var så vacker löpning och natur.
När vi kom till Ljugarn skickade jag i väg Stefan att fortsätta gå mot affären medan jag hittade en toalett. Att få tvätta händerna och lukta tvål var något jag längtade efter. Jag träffade Fotograf Henrik och Rosanna på en restaurang där de åt med Henke som brutit tävlingen. Jag skuttade vidare till affären och vi handlade. Just denna dag kände jag mig otroligt stressad och frustrerad. Jag behövde verkligen jobba med min inställning.
Älskade människor
Inne på Coop mötte ett butiksbiträde oss och var snabb med att hjälpa till. ”Blåbärssoppa där! Färdig salladskyckling här. Något mer ni behöver?” Vi var inte de första tävlanden som kommit in för proviant. Vi tog oss vidare och jag hade gott om energi. Försökte ge lite åt Stefan men han hade ont och gav sitt yttersta hela tiden.
Jag hade förlikat mig med att inte fajtas med Jenny om förstaplatsen, nu siktade jag in mig på att ta en pallplats, allt kan ju hända och det handlar om hur mycket man vilar, går vilse eller om man håller sig hel.
Jag ville inte ge Pernilla allt för stort försprång så jag tryckte på så gott det gick i vårt lilla team, Stefan och jag. För om Stefan skulle behöva bryta ville jag inte ha för långt att springa ifatt damen framför. Men mest av allt ville jag att Stefan skulle få mindre ont att vi skulle kunna ta oss snabbare fram.
Om det går långsamt fram får man sova mindre. En strategi som utmanar både skärpa och humör. Jag pendlar mellan övertrött sprallig och inåtvänd tänkare. Jag går och drar skämt för mig själv under en lång stund och springer ifatt Stefan, efter ett skogsbesök, och drar skämten för honom med orden ”Om jag hade varit ihop med mig själv hade jag skrattat varje dag och aldrig varit sur! Du måste vara överlycklig som har mig!”. Han såg inte övertygad ut, men jag kunde inte sluta skratta åt mina små ”Ernst-inredda-hörna” i huset jag köpt och ännu inte fått tillträde till.
Och appropå hus. Vi spenderade hela två dagar med att prata om hur man bygger nya hus, hur jag ska dra el och vatten till den kommande gäststugan, hur jag kan fixa den trasiga putsen på stallet. Har jag köpt hus med stall? Ja, tydligen. Gotland är bästa stället för inspiration till vitkalkade hus med röda tak och röda dörrar. Vi passerade det ena snygga huset efter det andra, och jag såg min målbild framför mig. Det var lätt att drömma sig bort, prata iväg några kilometer för att sedan gå tysta och tänka var och en för sig.
Vi kom till När Bygdegård som var Angel Station 3. Pernilla hade sovit (vi visste inte hur länge) och vaknade och klev upp när vi kom. Vi fyllde på med energi från köket och gick på toaletten. Samtidigt kom Simone in från ingenstans. Hon hade tidigare promenerat och joggat i lugnare mak med Henrik, men han hade ju brutit och hon hade hög kapacitet och sprungit ifatt oss. Hon tvättade lite kläder och skulle vila. Jag noterade bara detta och höll kvar mig och Pernilla på pallplats i huvudet.
Stefan och jag väljer att inte vila i bygdegården och drar vidare. Vi låter alla tro att vi redan sovit och inte behöver vilan. Sanningen är den att vi bokat tre timmar i en stuga på en hästgård mellan midnatt och 03:30. Det är skönt att ha ett mål att traska emot. Också roligt att checka in 22:00 och låtsas att vara i farten. Stugan låg en kilometer från banan men vi tog det för att få dusch och riktiga sängar några timmar. Fötterna blev rena, smordes in och fick vila. Skorna luftades och vi fick en liten nystart den arla morgonen när vi väl drog iväg. En hel kilometer till för att komma tillbaka till banan. Nu hade vi noll koll på placeringar igen. Spännande värre och vi triggade varandra med våra scenarios.
JAKTEN
- På mat och energi. Hela tiden
- På att hålla placeringen.
- På en stor sten vid vägkanten att sätta sig på för att vila eller tömma skorna på grus.
Den eviga jakten. Hur mysigt det än är att kalla det äventyr så är det en tävling. Klockan rullar och det följer dig hela tiden. Att du ska framåt. Att du rent krasst är jagad. Mitt mål var att vara i mål efter sex dygn. Stefan ville i mål, och struntade i tiden. Och hela tiden kändes det som att skon var knuten för hårt. Eller för löst. Gotland bjöd inte på många ställen att sätta sig på för att fixa, men deras busskurer, när de dök upp, är i världsklass!
Målet för dagen var att äta lunch med min bror i Hamra (415 km in i loppet). Vi såg fram emot riktigt mycket kalorier, och att bli riktigt mätta. På Hamra Krog åt vi Croque-monsieur med extra mycket smält ost och köpte två extra stora att ta med i våra ryggsäckar. Vi avslutade måltiden med varsin stor mjukglass och traskade vidare. Pernilla och Simone (som var de jag intresserade mig för nu) låg strax bakom oss, och behövde säkert också proviantera och äta i Hamra. Vi kom iväg innan vi hann se dem.
Det var strålande sol och vi var duktiga på att fylla på med salttabletter och vätskeersättning för att hålla solsting och uttorkning stången. Vi lyckades balansera vätskeintag och salthalter bra och berömde oss själva för bedriften. Det är viktigt att fira det som funkar bra! Våra flaskor fyllde vi på kyrkogårdar och vatten var inte ett problem att hitta andra delen av loppet.
Vi hade gott om energi och traskade på med gott humör. Vi fortsatte att ”bygga hus”. Typiskt mig att köpa ett stort hus med stall och massor av renoveringsbehov. Tillträde i augusti. Stefan blev direkt chef över åkgräsklipparen och jag lovade kall starköl och fria tyglar på gräsmattan. Deal. Jag ser fram emot att sätta tänderna i fastigheten, eller åtminstone låta taket bli bytt och kanske staga upp den sviktande balken som just nu sätter två rum ur spel med lutande golv. Men hey – det är bara 18-20 mil till huset från vår lägenhet i Stockholm – löpdistans helt klart!
Vi hade nu siktet inställt på Angel Station 4 vid Hoburgen. Det skulle betyda att vi efter 437 km skulle vända upp och ta den sista snutten upp för den västra kusten. Det var en låååång väg dit och den blev lite långtråkig till vi kom till fåren som Stefan nu hade full koll på. Han har lärt sig kommunicera direkt med ledarbocken och får igång hela fårskocken att bräka fram oss samstämmigt.
När vi väl kommer fram är det inte så lätt att hitta. Några föreningars loggor hänger på byggnaden som mest ser ut som stora arbetarbodar. Vi går runt och letar efter skylten ”GR511” som folk använder för att visa vart vi ska. En kvinna kommer ut och säger barskt ”ni ser vilsna ut, är ni med i loppet?” Vi bekräftar och får komma in. Hon berättar vilken kyl som är vår och vilka två rum med sängar som tillhör loppet. Ett rum är upptaget av Simone som sover. Vi tänker bara vila 30 minuter men först tvätta FFF (Fejjan + Fötterna + Fiffi). Vi smörjer om fötterna och lägger oss att vila 30 minuter och tar oss tyst ut från byggnaden. Först går vi fel och glömmer att svänga av ner mot kusten och får gå tillbaka. Då ser vi Simone som pigg och fräsch vinkar och springer iväg. Hon har bestämt sig för att kuta hela natten och ta sig i mål. Tävlingsmänniskan i mig rycker och drar, jag skulle så gärna vilja ta upp kampen och ge henne en fight. Men jag har inte sovit och vet att det skulle ha varit dumt. Dessutom har vi bara 73 km kvar av loppet och vi har gjort detta tillsammans hela vägen. Aldrig att jag lämnar Stefan nu för mitt eget ego.
Natten kommer snabbt och mörkret gör oss trötta. Vi har kollat in vädret och det ska börja ösregna vid 4-tiden på morgonen. Vi är överens om att ta oss så långt som möjligt och sova när regnet kommer. Hjärnan är som sirap och tankarna är ömsom helt klara (på vissa saker) och ömsom helt borta.
Vi tar oss till Burgsvik, det är lite småkyligt men vi hittar en i natten stängd restaurang med massor av olika stolar och fåtöljer utanför. Alldeles för inbjudande för oss sömntrötta. Jag väljer en solstol som jag kan fälla bakåt, tar fram min värmefilt och sveper om mig och slumrar till. Jag hör hur det börjar smattra i en plåt bredvid mig men känner inga regndroppar, det visar sig vara en igelkott på promenad. Jag lyfter mödosamt upp mina fötter och lägger dem att vila på en stol mittemot. Jag är rätt borta och struntar i vad som händer runt mig. Stefan har valt att lägga sig i en röd fåtölj i skinnimmitation och ligger med huvudet framstupa i armarna.
Efter några minuters slummer hör jag att Stefan pratar med någon. Det visar sig vara en kille som bor i husvagn bakom restaurangen. Han jobbar på en pizzeria längre bort och är van vid att det händer märkliga saker på den möblerade uteserveringen. Han presenterar sig som ”Ismail” och är jättetrevlig mot oss trots att det förmodligen var vi som väckt honom. Han kom ut med en kopp varmt te och gav mig. Han frågade om jag ångrade att jag deltar i tävlingen? ”Nejdå sa jag, just nu är jag bara trött, men vi har inte så långt kvar till mål!”. Det fanns liksom inte en tanke på att bryta. Vi tackade för det varma teet, den medmänskliga värmen och tog oss vidare. 100 meter. Vi tog oss hundra meter. Till gymmet som vi visste skulle hålla öppet för tävlingens skull. PERFEKT! Där inne skulle det inte regna. Vi gick in och använde toaletten. Jag lade ut mattor på golvet vid ingången innan alla styrkemaskiner tog över. Jag tillät 45 minuter sömn, när larmet ringde fick Stefan dispens till ytterligare 30 minuters sömn. Jag kunde inte somna om. Ryggen ömmade, benen skrek, ingen position var bekväm – jag ville bara i mål, ville inte ligga här.
Vi gav oss iväg exakt samtidigt som himlen öppnade sig. Vi tänkte ju helt fel, men orkade inte bry oss. Vinden var hård och vi hade både regnkläder och försökte skydda oss med en löjligt tunn engångsponcho. Allt för att hålla värmen inuti och vätan utanpå. Vi traskade iväg och det klafsade i skorna av blöta strumpor, inte lätt att undvika de värsta pölarna.
Eftersom vi lämnade byn tidigt hade inga butiker öppet. Vi hade våra Croque-monsieur som smakade ljuvligt trots att de var kalla och dröp av fett. Efter detta hade vi bara varsin påse näringspulver att blanda ut i vatten med ett värde av 300 kcal, inte mycket att hänga i granen.
Jakten på energi och stenar att vila på fortsatte. När regnet avtagit och vi checkat in klockan 10.00 på kilometer 481 dag sex ser vi äntligen ljuset i tunneln. Jag har samlat ihop en timmes sömn det senaste dygnet, men benen mår rätt bra. Fötterna har fått jobba en del i regnet men skorna och strumporna torkar snabbt under dagen.
Jag kollar vad Pernilla checkar in på klockan 10:00 och hon ligger ca 17 km efter. Vi borde inte känna oss stressade, men på något sätt gör jag det ändå och manar på Stefan att försöka jogga, att gå lite snabbare. Till slut ger jag upp. Jag är trött, sömnig och hungrig. Vi passerar inga caféer eller affärer och magen börjar kurra. Motvinden är kraftig och trots att det är relativt varmt har vi både dunjacka och regnjacka + långbyxor på oss. Vi känner oss eländiga och tar många pauser och stirrar rakt ut i intet. Vägarna är oändligt långa och raka vilket gör att tristessen slår till.
Vi hittar en mjölkpall att vila på. Stefan somnar sittandes och drar djupa snarkningar. Jag gråter stilla. Ingenting och allt är jobbigt. Ingenting och allt är viktigt. Jag känner mig som en liten ynk. Jag ÄR en liten ynk. Vem vill jag vara för mig själv? Vem vill jag vara för andra? Vad gör jag nere på botten? Ger upp? Efter en stund går vi vidare tysta var och en för sig. Jag är hela tiden ett 10-tal meter framför Stefan.
Han ursäktar att han är långsam och sinkar oss. Ingenting är mer värt i världen att just han delar det här äventyret med mig, hur långsamt det än går. Jag skäms för att jag pressat honom de senaste dagarna och säger:
”Alla lider och har ont, det är vad man gör med den smärtan som definierar oss. Jag är stolt över att du inte ger upp, att du fortsätter trots att jag vet att du har ont och önskar annat. Jag är glad att du väljer att slutföra detta tillsammans med mig. Det kommer du att ta med dig som människa resten av livet, att du inte är en som ger upp trots att kroppen skriker åt dig att vika ner dig.”
Jag ser en skylt om en Gårdsbutik med grönsaker och ägg. Vi börjar fantisera om att köpa en platta ägg och låta dem göra pannkakor åt oss på gården, eller steka dem i smör och salta rejält, eller bara koka dem allihop så vi kan ta med dem och äta dem fram till mål. Jag låter Stefan fortsätta gå enligt rutten och jag joggar iväg till Gårdsbutiken någon kilometer därifrån för att mötas av en vacker, men obemannad butik. Jag köper ett knippe morötter, två påsar blandade nyskördade tomater och en påse sockerärtor. Det är vad som funkar. Jag swishar och joggar ikapp Stefan. Han får en påse tomater och vi delar på morötterna. Det är något jag brukar ha cravings på (för mycket mjuk mat ger mig ett tuggbehov och gröna äpplen och morötter är det jag längtar mest efter då). Vi lurar magen att den får energi så den slutar kurra.
Vi har kontakt med Race Director Peter och vi ska säga till när vi har 5 km kvar till mål. Just nu är det ungefär en mil. Vi fyller på våra vattenflaskor vid kyrkorna och möts efter en stund av en husbil med Anneli som varit med i tävlingen men valde att bryta efter ett dygn. Hon ser att vi ser rätt apatiska ut och erbjuder oss energi i form av chips och energibar. Vi väljer att gå ytterligare en bit och sätta oss vid ett rastbord (gäller att passa på när de dyker upp var 7:e mil!) och äter glupskt. Vi är nu 5 km från mål och jag sms:ar Peter ”Jag och Stefan är 5 km ifrån men du behöver inte skynda dig till målet, vi är så långsamma att du hinner ut och klubba i Visby innan vi är framme”. Vi masar oss vidare.
Det är då det händer. Först möter vi en man som är ute och joggar, sen ser vi en tjej som är ute och springer. Det finns förmodligen ett litet samhälle i närheten. Vi är på en raksträcka som känns som flera mil lång. Jag vänder mig om och kollar bakåt och ser ytterligare en löpare som kommer emot oss i nerförsbacken. Inget konstigt eftersom vi just mött två andra. Men jag vänder mig om en gång till för att kolla ordentligt. Min trötthet gör att jag ser en lång, slank löpare med svarta hotpants och vit tröja.
Hjärnan reagerar långsamt. Jag tänker för mig själv ”Varför har hon långärmat, det är ju varmt”? Men vänta, Pernilla har ju en långärmad vit tröja.
”Stefan, är det där Pernilla?” frågar jag. Jag har 3,4 km kvar till målet och en pallplats. Han svarar att han tror det. Hon närmar sig och jag ser hennes turkosa keps och förstår att det är hon. ”Är det ok om jag drar?” Självklart låter han mig springa iväg. Det är så nära, men känns så långt bort. Vägen jag springer på är lång och kantad av träd, i slutet av allén är det som ett grönskande hål jag ska ta mig igenom. Jag krånglar mig ur min regnjacka och jobbar hårt med att få av mig dunjackan för jag blir varm. Jag kollar på klockan och ser att jag springer i 6:20-fart. Ingenting gör ont, allt bara flyter på. Jag är för varm men kan inte stanna och dra av mig långbyxorna för jag känner mig så stressad, Pernilla är bakom och verkar vara urstark eftersom hon sprungit ikapp massor sedan klockan 10. Vi har båda två pannben tjocka som traktordäck, men jag brukar vara lite snabbare i löpningen. Ska detta räcka? Jag springer och springer och det känns som en befrielse när jag kommer till fåren och ser det lilla huset långt borta. Jag stångas med dåligt samvete för att inte ge bort detta till Pernilla, samtidigt som jag utsatt Stefan för pressen att öka för att behålla min position. Jag kan helt enkelt inte ge bort min tredjeplats efter allt jag utsatt honom för.
Jag kommer i mål och Peter ser förvånad ut, han trodde det var Pernilla som skulle komma in som tredje dam. Jag väntar in henne och vi kramar om varandra och jag säger ”Förlåt!”. Sedan tar jag av mig ryggsäcken och vänder tillbaka för att avsluta tillsammans med Stefan.
Vi gjorde det! Vi klarade 511 km runt Gotland tillsammans utan att bråka och bli osams. Utan värmeslag, utan blåsor på fötterna. En ingentingkänsla infann sig efteråt, mer ”Jaha, är det slut nu?”
Hunger och misär – och allt du får är en sten efter målgång. Den vackraste stenen i världen. Bättre än en diamant. Detta har vi för evigt tillsammans. Tack Gotland Run, tack Peter, tack bror Henrik, tack Stefan K, Henrik K & Rosanna – men mest av allt – Tack till min Stefan. Det här är kärlek.
Leave a Reply