Med regnet kom också skavanker och skador på fötterna. Det blev jogg varvat med gång.
Högerknät har börjat svullna upp och mina hälar gör ont. Jag har känningar i vänster hälsena och undrar hur detta ska utvecklas då vi bara kommit 160 kilometer av 511.
Fårö går snabbt mentalt. Vi möts av en vacker solnedgång och vi är tacksamma för livet, varandra och att kunna göra detta. Hur mycket kroppen än protesterar så fortsätter vi och detta tänder någon sorts djup övertygelse i en. Jag kan. Mind over body.
För att spara batteri på telefonen har jag haft den i flygplansläge men startar den. Får ett sms av en vän som befinner sig på Fårö, berättar vart vi befinner oss, och hon kommer för att heja och peppar med mer energi. Tack Lina för det! Så kul att få träffa din son och berätta vad DNF betyder! Något jag absolut INTE ska göra i detta lopp (DNF=Did Not Finish). Jag blir som en ny människa och vill skynda på efter detta. Vårt mål är att ta oss till Sudersand och en Angelstation innan vi anser att vår dag två är slut.
Timmarna går och vi promenerar kilometer för kilometer. Stefan börjar hallucinera och ser både vildsvin och män i regnrockar. Jag är bara trött och less. Det monotona har gjort mig lite apatisk och det är detta jag älskar.
Närvarande
Att bara vara. I ett med sin fysiska ansträngning och tankar och känslor. Och med naturen. Jag blandar ihop att vara uttråkad med att inte få någon yttre stimulans. Det finns ingenstans i vardagen där jag helt kan koppla bort mitt jobb, omsorgen av andra, olösta konflikter, planering för hemmet, få tiden i kalendern att räcka till teater, vänner, träning och vila. I ett ultralopp utan att vara anträffbar är jag främst med mig själv, lyssnar på behoven, tränger inte undan något. Lugnet jag börjar känna kommer inifrån och ligger inte på ytan. Det är fint att dela det med Stefan. Solnedgången på Fårö finns för alltid i vår gemensamma minnesbank.
Jag blir tröttare och tröttare och vägen mot Angel Station går långsamt. Vi springer och springer och tittar på klockan men har bara kommit 200 meter. Det är tröstlöst och jag ber till slut Stefan att vi ska sova i ett dike. Han ger mig de sista krafterna att ta mig fram, väl där är det fullt. Vi ligger i mitten av startfältet och alla sovplatser är tagna. Stefan vill duscha innan han går och lägger sig men jag nöjer mig med rengöring av de tre F:en (Fejjan+Fiffi+Fötterna), och lägger mig på en hård kökssoffa efter att ha lagt fram två solstolsdynor på golvet åt Stefan.
I en säng bredvid ligger Pernilla och sover. Mina höfter skriker och det ilar i hela benen. Det gör så ont att jag inte får ro att somna. Hur jag än vänder och vrider på mig gör det ont. Alla andra ser ut att sova så gott. Jag tar två paracetamol och det hjälper mig att bli av med de värsta ilningarna och gör att jag kan somna till slut.
Stefan snarkar högt och ljudligt från sin plats på golvet, en bra strategi om man vill ha god sömn själv och hålla konkurrenterna vakna. Pernilla vaknar och kan inte somna om, jag tar snabbt hennes säng och sover en stund till – jag har tagit med öronproppar.
Det vackra. Människor.
Tack Sudersand och ni som tog emot oss. Önskar er evig kärlek.
När vi sovit klart smyger vi ut i köket och tar lite kaffe och energi. Det är fint anordnat och jag känner sån djup tacksamhet för människor som öppnar upp sina gäststugor, lador och fixar så att vi ska ha det bra. Om världen bara bestod av ultralöpare, funktionärer och arrangörer skulle vi inte ha några krig. Vi möter Peter Schröder, arrangör och race leader, utanför när vi ska ta oss iväg och tackar honom för allt. Vi är känslosamma och tacksamma. Hade Stefan fått välja hade vi stått och diskuterat asfalt, kaklade bilvägar (hans hallucination) och arrangemanget med Peter än idag, men jag slet tag i honom och ville vidare. Jag hade ju både Jenny och Pernilla framför mig. Trodde jag.
Som sagt, problemet med ett lopp där du bara checkar in din position två gånger om dagen är att du har NOLL KOLL på vart andra befinner sig. Du kan ha ett humm, du kan spekulera, men du vet ingenting.
Vi gör en ockulärbesiktning och kan konstatera följande på mig: en sur hälsena, en svullen högervrist, ett svullet knä, två onda fotsulor och en förmodad blåsa på höger pektå. Stefan har likadana besvär, men båda vristerna är rejält mycket svullnare. Jag sade åt honom att cirkulera foten i luften, vilket försämrade statusen drastiskt. Dumt tips. Stefan har också glömt att smörja arslet med Sportslick dagen innan och denna dag har han med hjälp av en tub och en engångshandske sett till att maskineriet är välsmort. Han kan nu koncentrera sig på alla fina får och börjar kommunicera med dem. Det är hur läckert som helst att ta del av.
Klockan börjar närma sig 10 och det är dags för folk att checka in sin position. Samtidigt kommer Maria Broströms man Christer åkande i sin husbil, han har satt upp några stationer med VitaminWell och energi åt oss löpare. Han berättar att Pernilla hade så ont i foten under gårdagen att hon genat till Angel station och därmed behövde ta sig tillbaka till positionen och starta därifrån.
Jag får ny energi och Jenny är ju inte så hiskeligt långt före. Kanske kan Stefans klumpfötter svullna av och ta oss vidare i lite snabbare fart. Men icke sa nicke. Vi kom till färjelägret, tog vår gömda blåbärssoppa och tog oss över till fastlandet. Kalkdammet i ögonen från gårdagen gör det svår för mig att se ordentligt, men på andra sidan möter vi Åsa igen, hon ser direkt hur jag ser ut och säger ”Det ser ut som om du skulle behöva ögondroppar, får jag erbjuda det?”. Om hon får??? Vi läser reglerna och det står att man inte får be om hjälp, men man får ta emot om det erbjuds. Mina ögon slår lyckovolter.
Vi struntar i ICA, tar en glass och en kaffe och pinnar på. Här gäller det att gå fort och hålla avstånd till Pernilla. Det blir bara promenad men takten är helt okej. Våra vrister svullnar ytterligare och ländryggen börjar ömma från hårt underlag och rörelse. Mest känns det som att all bindväv liksom långsamt blir trängre och trängre och att alla muskler är för korta.
Jag går en bit framför Stefan som har ont och går långsammare. Vid ett tillfälle stannar jag vid vägkanten för att vänta och gör en spd-vurpa (cykelsko med clip = ramla), men jag gör det med joggingskor och ryggsäck – ramlar på stället och slår i höger höft och knä, jag ligger halvvägs ut i vägbanan och ropar på Stefan ”Jag är för stel, jag kan inte ta mig upp, jag kommer att bli överkörd!” Han kommer till undsättning och de bilar som kommer stannar båda två och frågar om jag behöver hjälp. Känner mig som en pensionär som glömt rollatorn hemma. Jaja, den bjuder jag på. Strax därpå slirar en van in och sprutar grus på oss. Jag blir fly förbannad och har en utskällning på tungan. Det visar sig vara min bror så jag blir snabbt glad istället. Han sällskapar oss till lunch och får för första gången se mig mitt i ett av mina äventyr. Det känns fint att få visa.
Efter ny energi traskar vi vidare men våra fotsulor brinner. Det känns ibland som att fotsulan rör sig i sidled när foten är kvar och man går på benpiporna. Vi blir trötta av att promenera och vilar fötterna i varje fin busskur vi hittar.
Vi väljer att sova en halvtimme i en för att låta Stefan ha fötterna i högläge och få ner svullnaden som nu är rätt stor. Båda två har ont på ovansidan foten och det känns hela tiden som att vi har knutit skorna för hårt. Jag är också trött och propsar på vila rätt ofta. Jag tycker att det är tråkigt att bara gå, jag vill springa men har gett upp den tanken helt när jag ser hur Stefan kämpar. Vilan gör susen.
Vi promenerar och jag är glad och har energi, jag pladdrar på och dagen går över till kväll och vi passerar en trädgård där någon ställt fram äppelmust åt löparna, vi dricker och är tacksamma. Jag är helt inställd på att vi ska komma till Slite innan Coop och ICA stänger och enligt mina noteringar är det klockan 22. Stefan säger när klockan är 20:10 ”Vet du Mia, jag har jätteont i fötterna och kan inte öka farten, vi kommer att missa affärerna och nödvändig proviant. Har du lust att öka och hinna till Coop som stänger 21? Vi kan ses där!”
Jag skämdes för min senaste vila som bara var på grund av tristess, jag skämdes för att jag inte kollat tiden bättre, och vi var helt utan energi. Jag tog uppdraget på fullaste allvar och började springa mot Slite, jag hade närmare 5 kilometer dit och jag fick lite panik över att inte hinna. Jag sprang och sprang men det gick så långsamt. På grund av energibrist och sömnighet kände jag mig usel.
Fötterna var blöta från regn där strumporna inte torkat ordentligt, jag sprang på grusvägar som gav mig massor av stenar i skorna och jag förbannade att jag missat gaiters. Skosulans förstärkning på höger fot var nästan helt nersliten på grund av asfaltsgrus som tuggat upp dem så när jag kom ner till Slite där det var cementdammigt och regnvått så gled jag runt och fick inget fäste. Jag började springa på framfoten och kände mig miserabel. Regnjackan gjorde att jag blev varm och min fläta såg ut som ett fågelbo.
20:51 kommer jag in på Coop, helt utmattad och ont i fötterna. Jag gjorde allt jag kunde för att ta mig fram och försöka tänka på vad man äter. Det var helt blankt i skallen. Det blev till slut blåbärssoppa, rostbiff, potatissallad, drickyoghurt, tunnbröd och massor av Vitaminwell. Jag bunkrade upp med våtservetter. Några kunder i butiken undrade vad som pågick eftersom de sett fler personer med nummerlappar och irrade blickar under dagen. Jag berättar med gråten i halsen. Betalade mina saker och såg samtidigt Stefan komma mot kassan. Och en fåtölj. En svart mjuk skinnfåtölj precis efter kassan. Jag tittade på Stefan med tårar i ögonen och sade ”Jag behöver bara sätta mig ner och bryta ihop. Det här är så jävla jobbigt!”. Jag vill bryta. Då kommer en tjej fram och presenterar sig som Idde, som serverat äppelmust på sin tomt, och berättar att hon följer mig på Instagram.
Mina bryta-ihop-tårar byts till tacksamhetstårar. Nu kan jag ju inte bryta! Vi blir utskickade ur affären för att de stängde så vi sätter oss utanför. Idde erbjuder oss skjuts och sovplats som är så lockande, så lockande men vi måste ju säga nej för det är emot reglerna.
Jag ber Stefan att boka hotellet vi just sprungit förbi. Jag orkar inte med att vandrarhemmet framåt i rutten är stängt eller fullbelagt. Jag samlar kraft till att inte be om att bryta till att göra det man ska i sådana lägen: äta, sova/vila och sedan ta ett beslut.
Ett rum bokas, vi kommer till två bäddade sängar med rena, vita lakan. Vi äter vår mat och tar en dusch och tvättar håret. Jag luktar gott och vi somnar snabbt. Vi vaskar frukosten och kommer ut från hotellet tidigt morgonen efter, där möter vi Pernilla som är i illa skick, hon behöver framförallt en toalett och undrar om det är öppet till hotellet. ”Jamen, ta vårt rum! Nyckeln ligger på disken, frukost ingår och du behöver inte checka ut förrän 10. Det finns blåbärssoppa på rummet och duschen är UNDERBAR!”.
Det är så vi gör i ultra. Hjälper varandra. Hon är tacksam och tar sig mödosamt upp för trappan och vi haltar vidare.
Vi går riktigt långsamt och Stefan har nu slagit distansrekord och är på 250+ kilometer. Vår nästa depå är kyrkan i Hejne där det ska finnas sovmöjlighet, toalett och lite energi. Det ligger efter 270 kilometer och vi möter Pernillas man Jerry där, han har vilat och ger sig iväg. Jag passar på att sova 30 minuter och äter två Knorr spaghetti bolognese som är det godaste jag någonsin ätit. För att vara en som ALDRIG äter halvfabrikat kan jag säga att då är man hungrig. Våra kroppar är förbränningsmaskiner som slukar allt och det kurrar högt i magen emellanåt.
Målet för dygnet är Katthammarsvik men föst ska vi hitta något ställe längs med vägen med mat för vi hinner inte till Tempo som har öppet till 21. Det var fem mil mellan Hejne och Katthammarsvik. Det enda vi hade att äta var bananer och kakor vi tagit med från förra depån. Vi hittade ett vandrarhem där föreståndarinnan var snäll och fixade soppa och bröd åt oss, samt chokladbollar och biskvier. Men vi behövde fylla på ryggsäckarna och tänka på både middag och frukost.
En bil kom farande och hejad på oss, de undrade om vi behövde något men vi meddelade att vi inte får be om nåt. De var snabba att erbjuda oss att handla mat på Tempo i Katthammarsvik och leverera till oss. ”JA!! Tack gärna”. Detta höll oss gående och vi höll utkik efter deras grå bil. Vi var trötta och rätt yra i skallen så vi glömde bort vad vi kommit överens om, skulle de komma tillbaka? Skulle de lägga en påse utanför Tempo? Visst skulle vi swisha?
Vägen till Katthammarsvik var SÅ LÅNG. Den tog aldrig slut. Raksträcka på raksträcka mötte oss och vi tog pauser i busskurerna. Vi mötte aldrig bilen och när vi väl kom fram till Tempo så fanns ingen påse där. Vi fick efter avslutad tävling reda på att de kört och letat efter oss i timmar, men missat oss någonstans. Hursomhelst kunde vi inte fortsätta. Vi visste att det skulle bli en kall natt med bara 12 grader så vi tog en fin busskur, klädde på oss alla förstärkningsplagg, drog fram våra sovsäckar och foliefiltar och somnade bums. Vi glömde till och med att ställa klockorna. På de hårda brädorna fick de ömma ryggarna sträckas ut. Hur skulle vi orka vidare dagen efter? Utan energi, onda fötter, låg fart och trötta i skallen.
Jag vaknade före Stefan och lät honom sova 45 minuter till. Han hallucinerade i sömnen och trodde att Pernilla låg bredvid honom i kuren och väntade på att hon skulle vakna och gå därifrån, så han vågade inte öppna ögonen.
Vi hade ingen aning om var någon annan befann sig, vilka som traskat förbi under natten, och helt ärligt var vi apatiska och brydde oss inte så mycket. Inte förrän en kilometer senare.
Leave a Reply