Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

Jag sitter bakom ett elskåp där en remsa skugga hjälper mig att samla tankarna och inte stångas mot den stora varma solen ovanför. Bilarna dånar två meter ifrån mig och jag har ingen energi kvar. Det ljumna vattnet i flaskan svalkar knappt och den Snickers jag precis fått i mig hjälper bara tanken någon minut i taget. Jag får ett sms av Ulrika ”Jag är i Eskilstuna på möte, kommer till dig om 90 minuter – jag har bilen fylld med energi, bilen är sval och det finns både madrass och kudde”. Jag slits inuti. Min längtan efter att få uppleva ALLA känslor, jobbiga som bra, under loppet kräver att jag på egen hand tar mig ur situationer som denna. Jag vill inte ha hjälp och bli räddad. Samtidigt minns jag oron i Jonas och Johannes ögon när de lämnade mig på bilvägen – skulle jag greja att ta mig fram säkert på egen hand? Jag överlägger med mig själv. Jag är tacksam och glad att jag har vänner som vill ställa upp, och jag vill inte visa mig otacksam mot Ulrika. Jag kompromissar ”Jag tar 5 minuter i taget. Hör av mig i Arboga. Vill känna känslorna och uppleva detta fullt ut, tar tacksamt emot hjälp att köpa mat. Hörs sen”. Ulrika förstår.

Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

Detta ger mig lite kraft. Jag tar mig upp och ut på vägen. Tar mig framåt och kommer till slut till en pizzeria där jag köper en iskall citronfanta – mitt livselixir i varma ultratävlingar. Den ger mig tillräckligt mycket energi till att börja jogga och jag slänger iväg det obligatioriska sms:et till ledningscentralen för loppet ”Nr. 1 Mia Thomsen anländer till Arboga 14:11”. Jag ser på GPS-rutten att jag kommer att passera Stadshotellet, jag tar mig dit. På dörren står det att receptionen är obemannad och att de som bokat ska använda sin kod. Jag orkar inte gå online och boka så jag ringer upp och frågar om jag kan få ett rum för 3 timmar. Känner mig som ett luder som ska roa sig en stund, men förklarar att jag bara vill sova 2 timmar och ta en dusch för att jag ska springa över Sverige. Kvinnan fattar direkt – ger mig ett rum på bottenvåningen så att jag inte ska behöva gå i trappor, jag får swisha avgiften och några minuter senare är jag inne i rummet och står i duschen. Benen är stela, huvudet grötigt och kroppen trött. Jag har tvättat upp min tröja och hängt den i det solvarma fönstret innan jag drar för dem för att få ett mörkt rum.

Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

Höfterna ilar när jag kryper ner i sängen med vita, svala lakan. Benen strejkar och gör ont, men tröttheten tar över. Jag ställer klockan på 2 timmar och somnar gott, efter att ha skickat en beställning på thaikyckling och ris till Ulrika. 90 minuter senare vaknar jag upp av mig själv. Stressen av att klockan tickar på loppet tar överhanden och jag känner mig utvilad. Jag smörjer omsorgsfullt mina svullna fötter med vaselin (Sportslick) och gör ingenting åt blåsorna. Armhålor, BH-bandsområden, ljumskar och skinkor får sig också en smörjning. Jag lägger ner alla mina saker i ryggsäcken och fyller flaskorna med kallt vatten. Jag är som en ny människa, om än lite loj i tanken. Utanför hotellet har Ulrika dukat upp ett campingbord med thaimat, godis och citronfanta. Jag äter och känner mig småstressad för jag vill iväg. Varje meter räknas, varje steg framåt är ett steg närmare målet. Det börjar bli lite svalare och jag tackar Ulrika för hjälpen och tar mig ut ur Arboga med ny energi.

Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

Crewed or Screwed?

Jag har berättat för Ulrika att jag vill göra mitt lopp, ta hand om det jobbiga och lösa problem på egen hand. Att jag behöver återta kontrollen över loppet. Jag märker att det är lätt att bara låta allt det praktiska vara (öppettider på affärer, energi i ryggsäcken samt vätska) och överlåta det ansvaret på någon annan och ”bara” springa. Men det är inte ett sånt lopp jag har sett fram emot. Ulrika lyssnar och finns som support och backup om jag vill ha henne. Jag vill visa min tacksamhet – men tar tillbaka kontrollen och låter henne leverera bonusar – såsom glass och matrester jag sparat. Just nu vill jag hellre vara screwed än crewed. Min hjärna har hela tiden varit inställd på att ha av mig strukturerad support från Värmland.

Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

 

Jakten på den optimala sovplatsen

Jag tar mig in i den andra natten och ser fram emot att hitta någonstans att sova i min bivibag. Låren känns stumma och jag är lite trött i vaderna. Fötterna är okej och jag är vid gott mod. Jag ser fram emot natten. Mitt mål är att ta mig till checkpoint 2 hos Hasse Byrén i Klockhammar före 07:00 morgonen efter. Min näsa som blivit myggbiten har återfått sin normala storlek och jag tänker att jag ska söka sovplats långt från skog och vatten där inte myggen är som värst. Jag startar min jakt på den optimala sovplatsen. Jag letar busskurer, idrottsplatser som ofta har bås med tak, byggnationer och allmänna platser där jag kan krypa in och kokonga mig i min röda utstyrsel. Busskurerna är för nära stora vägar och idrottsplatserna lyser med sin frånvaro. Jag tar in på grusvägar och kollar min gps efter skogsfria partier. När klockan är runt 2 på morgonen hittar jag den bästa platsen! En gård med massor av små byggnader, lampor och girlanger. En skylt vittnar om en ”loppis” som har öppet om man ringer. Det är stökigt på gården och utanför finns ett klippt parti gräsmatta med skylten ”P Gäster”. Jag känner mig som en gäst och gör mig redo för kvällen. Borstar tyst tänderna bakom en busku, tar fram min bivibag, snurrar ihop ryggsäcken till en kudde och lägger bredvid busken. Så tyst jag kan kryper jag ner i den stora röda säcken och gömmer hela mig. Jag lägger mitt huvud på ryggsäcken och lägger en buff insprutad med myggspray över ansiktet och vet att jag behöver somna inom 2-3 minuter för att undvika ilningar och fantomsmärtor i benen. Sömnen kommer snabbt och…

…det blir ingen skönhetssömn och jag är screwed.

Dripp-dropp-dripp-dropp… inne i bivibagen hör jag hur de stora regndropparna slår mot tyget. Jag tycker om ljudet. Efter några minuter regnar det rejält och hjärnan slås på – ryggsäcken! Den är utanför och dyngsur. Allt däri kommer att vara blött och väga mer. Jag sparkar upp mig själv så smidigt det nu går i min röda korv och drar in den droppande ryggsäcken i bivibagen. Nu är jag blöt på ut och insidan – och TOKVAKEN. Jag tar mig upp och börjar min nattvandring. Jag är trött och letar skydd. Behöver tak. Lutar mig mot stora träd i min mundering och försöker småsova stående. Det är nu jag börjar hallucinera för första gången i mitt liv. Jag är så skarp i min tanke och VET att det inte är på riktigt, ändå är det riktiga bilder jag ser. Unga kvinnor står med jämna mellanrum och väntar på mig. Deras långa hår är utsläppt och jag undrar hur de kan springa utan att ha toffs. Jag är så glad att de vill slå följe och när jag är en meter ifrån så ser jag att det är ett elskåp. Det händer om och om igen. Träden i skogen är diverse gubbar, djur och rådjur, så mycket rådjur att skogen snart är ett zoo. Jag passerar en stor utomhusbioanläggning i ett rött hus. Ser på håll det blå skenet och sedan bilden på skådespelare i luften – de som fastnar i regndropparna på sin väg mot bioduken. Detta är på riktigt och jag ser liv och rörelse av människor. En vacker kvinna i lång vit klänning. Jag vill inte störa, utan tassar förb i min röda särk.

Jag kommer in på en stig och lite längre fram sitter en vacker uggla. Hon är duvgrå och har fantastiskt stora ögon som följer mig. Hon är välkomnande och jag vill bara fram och möta henne. Hon gör mig glad. Det känns inte konstigt att en uggla står och väntar på mig – jag ropar glatt ”Hej lilla Ugglan! Vad roligt att du står här och väntar på mig!” Hon plirar med ögonen och ser så snäll ut. När jag är ett par meter ifrån förvandlas hon till en lövruska. Det är banne mig dags för mig att sova. Regnet tilltar och jag pinnar på – måste hitta ett ställe där jag kan torka upp. Jag fryser och behöver värme. Jag behöver lösa problemet. Jag känner mig skönt ouppassad, helt i mitt eget våld. Så screwed.

När jag är dryga milen ifrån Checkpoint 2 så hittar jag en byggarbod som är övergiven med uppbrutet lås. Det är fullt med skräp, spritflaskor och trasiga prylar därinne. Perfekt! Jag hänger upp min droppande bivibag i taket, tar en arbetarväst som hänger på en krok och lägger på det skitiga golvet, ställer en stol framför och lägger upp benen. Ställer klockan på 2h sömn, räknar ut att jag då ska hinna till CP2 före 07:00. Jag somnar snabbt och vaknar efter en timme. Det regnar inte lika mycket utanför och jag drar på mig den fuktiga bivibagen och mjukar upp mig lite. Jag äter en Snickers och börjar min joggingtur mot Klockhammar. Jag är på väg igen, med fräsha tankar. Jag följer ett MTB-spår och närmar mig kontrollen där jag kan få mat och värme. Jag är glad och småsjunger. Figurerna jag träffat under natten känns som vänner som hjälpt mig framåt. Aldrig var jag rädd, alltid i gott sällskap.

Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

Två stilikoner. Henrik med egenfixade gummiband till brillorna och jag i färgrann mundering för att ta bort blicken från det svullna ansiktet. Foto: privat

Hos Hasse får jag potatismos och kaffe. Jag äter lite yoghurt och flingor och pratar med Max som brutit. Jag är så övertygad att det ska gå bra. Vädret hotar om mer regn och detta är inte så bra för fötterna. Jag låter dem luftas innan det är dags att ge sig iväg i blöta skor igen. Jag hakar på Henrik Kockum och vi springer lite vilse. Han försvinner ifrån mig i en uppförsbacke och jag tackar för sällskapet. Gillar att vara själv med mina tankar.

Upp och ner för branta backar tar jag mig. På väg mot Lekhyttan där en onlinekompis står och väntar. ”Vad är du sugen på?” undrar han och jag svarar ”Morötter”. Jag har aldrig träffat Kalle på riktigt, jag har bara bett honom att komma med energi när jag passerar Lekhyttan. Efter många långa kilometer genom kuperad terräng hittar jag en stor volvo med högtalare på taket som spelar musik. Framför står en lång, ståtlig man med ett knippe morötter i handen. Jag blir så rörd att jag börjar spurta! Jag får en stor kram och vi pratar lite. Han är massör och ger mina ben en omgång. ”Bra stuns i vaderna tjejen!”. Han är imponerad av loppet och insatsen och lovar att ses igen vid Värdshuset. ”Det kommer att ta sin tid” varnar jag. Jag lämnar den knasigaste Tinderdejten i mannaminne och tar mig vidare mot köttbullar i gräddsås.

Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

Kalle ger massage. Foto: privat

Kalle och Ulrika strålar samman och tar emot mig på Värdshuset. Där sitter även Jonas och Johannes. Stämningen är god, likaså maten. Jag är uppassad likt en Drottning av Kalle och Ulrika. Maten bjuds och serveras, kaffe fixas, mobilen är på laddning och jag behöver bara själv ställa mig i toakön och få tvätta mig och snygga till spillran av nattens bravader. Värmen är på ingång och Jonas och Johannes drar iväg. Jag ansluter kort därpå och är glad och mätt. Glömmer nästan hur jobbigt det kan vara med värme och springer på som om det inte fanns en morgondag. Men det ska visa sig att värmen och regnet har förstört mina fötter. De är ömma och jag vet inte om jag vill ta av mig skorna och kolla skicket på dem. Jag är nu inne på tredje dagen och har inte kommit halvvägs. Motivationen är hög och jag messar med barnen. Min son oroar sig för mina hallucinationer och vill att jag vilar längre den kommande natten. Jag lovar att göra det. Problemet är den inbyggda stressen i ett lopp där klockan rullar hela tiden.

Trans Sweden 545 kilometer. Del 2 (7). Screwed or crewed?

Jaaaa, kanske lite sömn vore på sin plats för det här vraket. Foto: privat

Jag hade etappmål för alla dagar, denna dag skulle jag helst ta mig till Kristinehamn. Det är lördag och match mellan Sverige och England. Många saker händer runtomkring men jag fortsätter min resa över Sverige…