Starten gick utanför Kvinnerstagymanasiet. Vi delade platsen med ett rallygäng som även tävlade denna dag. De tyckte nog att vi var lite märkliga. Hundra personer som springer samma varv om och om igen. En del stod och fotograferade oss, som om vi vore en underhållning värd att föreviga.

Banan

De första 700 metrarna var en loop runt området och hela den första kilometern gick på asfalt. Sedan kom man in på en grusväg som tog oss förbi hästhagar och upp mot skogen, här fanns den första gåbacken. Skogen vi kom in i var rätt teknisk med en hel del rötter. En lång grusväg mitt i banan mätte säkert en kilometer och var rätt dryg. Här blev det dessutom extra kallt på natten. Skogen efter grusvägen var magisk. Som tagen ur en saga med böljande mossa som låg mjukt över stenar. Här blev jag alltid glad. Sedan tillbaka till varvningsområdet. 6.706 meter enligt arrangören. 6,900 meter enligt löparnas GPS-klockor. Jag gillade banan och variationen mellan grusväg och skogsstig.

Löparna

Vi var runt hundra löpare som startade denna lördag. På plats fanns kända löpare som Linda Bengtsson, Frida Södermark (debut på backyard), Andreas Falk, Daniel George och alla de andra grymma människor jag lärt känna under åren.

Svenska Cupen i Backyard. Uppgörelsen 2(2)

Ta personbästa och segra

Jag kände mig hela tiden stark och pigg. Viljan att vinna var större än rädslan att förlora. Det var en bra dag känslomässigt. Jag hoppades bara att jag inte skulle vika ner mig på natten utan hålla hela vägen till solen gick upp. Tiden mellan 2 occh 5 är de jobbigaste för mig. Jag ville drämma till med minst 27 timmar och få lite revansch från Trans Scania (246km) som jag sprang i augusti där jag inte tog ut min fulla potential. Taggad och med mitt grymma team Robin, och senare även min son Alex skulle detta gå vägen.

Varv 1-6

Uppvärmning. Kalibrera kroppen. Anpassa kläder (rätt kyligt) få kroppen att samarbeta, att kunna äta och gå på toaletten. Min kollega Robin fick lära sig mycket om öppenheten kring ultra, att få höra om toabesök och diverse krämpor hör uthållighetstävlingar till. Efter de senaste dagarnas hemcentrifugerade rödbetsjuicedrickande är allt bara hallon och rosa ändå.

Varvtider och vila

Jag har valt att pinna på där det känns bra och gå i uppförsbackar och en dricka-sträcka. Varje varv tar mellan 47-52 minuter. Vilket ger 8-13 minuter i depån.

Svenska Cupen i Backyard. Uppgörelsen 2(2)

Varv 7-12

Kroppen känns fortfarande stark och pigg. Hjärnan är lysande boll för sig. Jag visste innan att den skulle vara skarp, pigg och ohälsosamt alert. Detta på grund av arbetsperioden jag befinner mig i (3 veckor på hösten levererar mitt team 4 stora konferenser i 4 länder, med hjärnverksamheten påslagen dygnet runt. Vi är vana vid detta i vårt tem och har lärt oss hur vi laddar innan och återhämtar oss efter). Nu skulle jag nyttja mitt kortisolpåslag i tävling också, mitt i denna period. Jag tänkte att detta var en fördel. Och en paus från jobbtankarna.

Tankarna och kroppen

Linda som vunnit varje lopp kunde inte ta segern denna gång, då hon behövde sluta tidigare. Hon bad mig vinna. Jag var säker på att jag skulle persa och köra 27-28 timmar och att det skulle räcka till damseger. Jag tänkte hela tiden ”När jag är trött och vill sluta, ska jag åtminstone ta ett varv till för Linda”. Jag var så övertygad att det var trötthet som skulle vara problemet. Inte energi eller trötta ben. Jag hade, som det heter ”ställt in skorna”. Jag hade förmodligen fokuserat mer på jobbgenomföranden än att vara 100% i mitt loppgenomförande. Men jag var så sjukt icke-ödmjuk att jag trodde att jag skulle ha tid att mobilisera detta under tiden av loppet.

Varv 13…

Kylan slår till och jag känner rossligheten över bröstkorgen. Mina lår är iskalla och jag känner att jag borde haft ett par varmare tights eller ett par ullisar under. Denna tanke hade slagit mig varv efter varv, men jag gjorde ingenting åt det förrän lite för sent. Jag hojtar åt Robin och Alex ”Ta fram dunkjolen ur väskan!”. Jag byter till en torr merinoulltröja och tänker att nu är jag fräsh och laddad inför den resterande natten. Klockan är 22 och jag älskar löpningen i skogen i pannlampans sken. Hela jag ler och det är magiskt. Ingenting kan stoppa mig. Varv efter varv i nu varma kläder pinnar benen på.

Jag får i mig maten ganska bra. Tycker jag. Det tycker inte kroppen. Jag börjar bli picky. Tackar nej, byter ut Perpetuem till blåbärssoppa och frångår planen. Tänker att jag ska bara springa igenom det här varvet så är det lättare att äta nästa varv. Det går ALLTID att ordna. Magen krampar lite men det ska inte vara några problem att fixa tänker jag. I takt med att jag inte fyller på med energi kommer de jobbiga tankarna. Jag kan inte. Jag vill inte. Eller?

Övertygar mig själv

Det blir bra bara ljuset kommer. Det blir bra bara jag får i mig lite energi. Jag lägger mycket av min övertygelse utanför mig själv. Jag borde i detta fall ignorera mörkret och fokusera på annat. Jag borde i detta fall bara mata maskinen med energi och inte vänta. Jag borde lägga energi på saker jag kan påverka själv. Men jag hoppas på att något utifrån ska ske som gör att jag inte fortsätter att glida ner i jobbigheten.

Inte övertygad

Mina tankar säger en sak, men jag tror inte mig själv. Jag tillåter mig att tveka på min förmåga. Att tycka att jag har det lite jobbigt…

MEN JAG HAR DET INTE JOBBIGT!

Jag springer ut på varv 18. Håller samma fart som vanligt och har lika många minuter tillgodo som vanligt. Jag gör en vanlig koll av mig själv, känner att kroppen är stark och bra. Huvudet är piggt. Jag har inget att skylla på men svartheten tar över. Vad gör jag här? Vilket skämt jag är. Vem tror jag att jag är?

Vi är två tjejer kvar i tävlingen och jag kan ju vinna.

Jag hade önskat att solen skulle gå upp, att det skulle ljusna lite, och gör det inte det därborta på himlen ovan tallarna? Jag tänker att nästa varv kommer ljuset. Nästa varv kommer jag ur den svarta bubblan. Nästa varv…

Varv 19

Jag beger mig ut. Tror att tankarna ska bli bra av sig själv, fast jag vet att jag brukar behöva hjälpa till när det känns tufft. Framförallt brukar en Snickers eller annan energi snabbt hjälpa till. Jag springer varvet men det ljusnar inte. Jag tänker hela tiden på anledningar att sluta. Benen känns tunga, men jag kommer in med 4 minuters marginal till varvningen och jag har inte hittat ett enda vettigt skäl att ge upp. Det är som att hela mitt väsen riktar energin till benen ATT. INTE. ORKA. Benen svarar direkt med att ha blykänsla med ett magnetfält. De vill inte röra sig.

Jag tar mig fram till min son Alex och säger ”Jag klarar inte mer”. Han hämtar en Snickers och säger ”Testa, det blir ljust nu!” Jag tar chokladen och ställer mig bredvik George och Andreas. Vi promenerar över startlinjen tillsammans. Jag meddelar Andreas att jag tänker bryta. Han kontrar ”Men Mia! Det gör du INTE, det är det här du kan!” Men jag har redan iklätt mig rollen ”Looser”. Jag äter min Snickers och promenerar första loopen på 700 meter och viker av till varvningen och kastar in handduken.

Svenska Cupen i Backyard. Uppgörelsen 2(2)

Väl tillbaka fotograferas jag av arrangören eftersom jag placerat mig på en andraplats. Jag sitter i en stol och krampen i magen släpper snabbt. Jag äter en apelsin och är förvånansvärt pigg. Och neutral. En ingentingkänsla.

Den här gången väntade jag på kicken istället för att skapa den. Men det räckte i alla fall till en silverplats och massor av knäckebröd.