>Ångestens kardborreband har fäst mig i heltäckningsmattan på kontoret.

Brorsan ringde igår och berättade att han sprungit halvmaradistansen i helgen. Bara av en händelse så där. Hans mil kändes så skön och lugn så han drog till med 21,1 km. På tiden 1:40:00. Skit. Jag har aldrig sprungit halvmaradistansen på den tiden. Nu känner jag dessutom att jag ligger lite efter med löpningen… missade långpasset i helgen och sprang nästan ingenting på NMT-träningen igår morse. Jag har inte sprungit ensam på väldigt länge och känner mig rädd för att testa igen… vågar jag? Tänk om jag bara orkar några kilometer i min ensamhet? Tänk om jag blir överfallen av känslan-att-vara-så-där-usel? Tänk om jag glömt bort hur man springer ensam, om jag glömmer att njuta? Jag är skitskraj för tanken.

Jag står här på kontoret med träningsbagen bredvid mig, löparskorna tittar bedjande på mig…

Bäst att ta tjuren vid hornen!

****************************************