Ibland är jag lat, eller jag menar kanske inte lat, utan snarare bekväm och lite skraj. Skraj för fart. Eller målar upp att ett pass kommer vara hurjobbigtsomhelst. Jag sprungit många pass sedan jag hakade på Träningsglädjes utmaning om en ”Jävligt Jobbig start på 2014”. Jag har liksom dragit på ett av passen, det där jag ska springa 15x1minut.

Men så kom en öppning!

Jag kör företagslöpning på fredagar och jag skulle komma på ett bra träningspass som skulle inkludera uppvärmning, prat om löpteknik och en jobbig del innan vi skulle varva ner tillbaka till företaget. Förra gången fick de 18 minuter backintervaller i terräng. Nu såg jag det vita, vackra landskapet framför mig och tänkte just på att ”Det som inte blir gjort på egen hand måste man ta hjälp till!”. Jag fokuserar på dem under passet och genomför mina egna intervaller! Smart! Det handlar om att hitta möjligheter, inte falla för de dåliga undanflykterna.

Jag valde de 15×1 minuters och hängde med själv. Ett bra pass om många löpare är på olika nivå. Först uppvärming i sakta mak, sedan passet utifrån egen styrka och fart. De som deltog kom olika långt på de kutande 60 sekunderna och vi sprang hela tiden tillbaka till utgångsläget. Springa 1 minut, vila 1 minut. Gänget kände att de fick ett bra lunchpass och jag fick äntligen till de där intervallerna själv. Win-win.

Hursomhelst – det som skjutits upp länge har en tendens att få en stor tröskel att ta sig över. Att det går lite negativt spinn i det man drar sig för. Men aldrig att man ångrar sig efteråt!

Har du något pass du bävar för? Hur gör du för att genomföra det?