>Mindre träning och mer vila ger tid till eftertanke.

Jag har gått runt och funderat på Fredrikas inlägg ett par dagar. I tidshetsen som dallrar kring marathon blev reaktionerna på hennes inlägg ”Klart du grejar sub4!” även jag trillade dit och tog smaschen på den upplagda bollen. Och ja, det är en självklarhet. Tjejen är god för det. Men hon är inte som andra, det har inte varit tiden som utmanat henne,utan snarare distanserna. Jag har aldrig träffat någon så fokuserad som tror på sin grej. Hon nötte i långsamt maffetempo i flera månader medan gliringarna haglade. Hon byggde en tålig kropp, förbättrade sin löpekonomi…och blev snabb. Fredrika har blivit snabb genom att springa långsamt. Hon är god för 4 timmar på maran, men är det det hon vill? Någonstans tror jag att hon förstod hur reaktionerna skulle bli, hon var beredd på det – och kanske är det en del i strategin att bygga pannben. För hårdare pannben och mental styrka får man leta efter. Är det en bra dag på lördag så gör hon maran på sub4, säger kroppen ifrån kör hon sitt race – för hennes mål ligger i framtiden. Och hon kommer att vara lika ultralycklig som vanligt. Det är styrka. Det är vinnarkänsla.

Du är inte dina prestationer (tack Karin för uttrycket)

Det är en skillnad på vad man kan och vad man vill. Enligt mitt laktattest är jag god för 3:30 på marathon redan nu – om kroppen/muskulaturen tillåter. Men är det det jag vill? Vill jag denna mara springa och ha hög puls, tunga ben och slita som ett djur genom hela loppet, sen ha ont i kroppen i flera veckor efteråt? Jag kanske rentav ådrar mig en skada. Är det det jag vill? Jag har tippat min tid till 3:45:46, har jag en bra dag springer jag snabbare, har jag en dålig dag långsammare. Hursomhelst så kommer jag att ha genomfört ett marathon – och jag är bra precis som jag är – vad gör 5-10 minuter hit eller dit? Jag skulle KUNNA pressa mig till 3:30 – men känns det inte okej är jag inte redo att betala priset, då slår jag av på takten. Jag kommer inte att förlora några vänner eller bli en sämre människa för det. Men brorsan ska jag klå i alla fall – för där går banne mig gränsen för präktighet.

Så… oavsett tider så kommer i alla fall jag vara tooppenglad efter maran på lördag. Vägen dit har varit så himla rolig, och det finns ett liv därefter. Typ ett 12-timmarslopp och och ett och annat 6-timmars. Tack Fredrika för att du visar hur pannben ska byggas och hur långsiktiga mål ska sättas!

Jag vet vad jag vill. Jag vill vara glad.