Jag har inte tidigare skrivit om det på bloggen. Jag har valt att bara vara Anhörig och Medberoende. Anhörig till en dotter som vid 17 års ålder fick anorexi. Medberoende för att sjukdomen styrde vår vardag under lång tid. För 3 år sedan gav Elin som nyårslöfte att bli frisk – det höll hon och är idag fri från sin ätstörning.

Att jag inte tidigare skrivit om det, även om det kanske gått att skönja i vissa inlägg hur kämpigt det var, beror på att Elin själv har fått välja när hon vill gå ut offentligt med det som drabbade henne. Det gjorde hon igår när hon gick ut och lade upp följande på Facebook.

Elin

 

Jag är så stolt över hur hon tagit sig igenom sin sjukdom, håller sig frisk och är en människa som har kontakt med sina känslor och vuxit sig stark inifrån.

Jag kan inte med ord beskriva stoltheten. Eller glädjen. Varje gång hon och jag skrattar så vill jag nästan gråta av lycka för mitt hjärta svämmar över. Hon skrattade inte på ett år under sjukdomsperioden så nu suger jag upp glädjen varenda gång likt en torr svamp. Ta aldrig något för givet.

Om ni ger lite extra hejarrop åt Elin här i kommentarsfältet kanske vi kan övertala henne om att gästblogga eller bli intervjuad så vi får höra hennes historia kring sjukdomen. Jag tror att om vi pratar om saker och inte sopar det under mattan hjälper vi oss själva och kanske andra.