Vackra, vackra vår. Doften av våt asfalt eller torrt grus, spröda blad, löv och blommor som blandas med kaffedoften från uteserveringarna som poppar upp som tussilago. Och ljuset. Ljuset vi saknat, som gör mig lika förvånad varje år – är det ljust än?

Körsbärsblom jag kan titta mig trött på. Foto: privat

Körsbärsblom jag kan titta mig trött på. Foto: privat

Tacksamhet. Sårbarhet. Allt är så skört och det ser ut att göra ont. Ont gör det i hjärta och själ. Tid för eftertanke. Tid för nu. Vad vill jag? Vad orkar jag?

Än har inte solen fyllt på energiförrådet. Önskan om långa cykelturer, timslånga löpningar och hårda, korta pass som får mig att känna mig oövervinnelig – är ännu i sin linda. Långsamt, långsamt fyller jag på energi inifrån. Låter det ta sin tid. Låter världen utanför ha sin gång med stress, effektiviseringar och skeenden. Jag stannar upp och tittar. Jag känner. Det är vår, och den här gången gör det lite ont – jag känner efter för mycket och låter det vara så. Livet är vackert. Jag är tacksam.