>Den här killen fick visa takten för återhämtning!

Jo jag tänkte… eller tänkte jag alls? Ivilketfallsomhelst. Jo jag tänkte ta en liten återthämtningsjogg och typ träna lite överkropp. Det var ju bara benen som jobbade i lördags. Och så skallen förstås. Och kanske lite mage och rygg. Ivilketfallsomhelst så ställde jag klockan på 4:50 och hängde med sonen till Östermalms IP. Som tagen ur en vildmarksfilm stod den store, starke rödbrunemanliga mannen och väntade in oss. Likt en charmigt disträ liten alpflicka virvlade jag på tysta, lätta steg in i gryningsljuset. Läs: Niklas stod och väntade i korridoren och jag vaggade in som ett kylskåp. Jag vet – jag hallicunerar. Jag har fortfarande körförbud på grund av för hög dos endorfiner. Men det reder sig nog.

Jag sa i alla fall att idag skulle jag minsan ta det lugnt. ”Jaha”. Jomentjena. Satte av i skön uppvärmingsjogg bort mot Fiskartorpet. Hämtade däck. Körde sparring. Sprang på vår lilla bana – först 3 varv vanligt, sedan 2 varv med däck, lite styrka för att sedan ta ett varv med kompis på ryggen. Raksträcka, uppförsbacke, nerförsbacke. Av trötta ben kändes ingenting. Hade gott om energi när det var dags att springa samma vända med stock på axeln. Okej – vi var 4 som hjälptes åt. Sedan axelträning i grupp. Den stora tunga stocken låg på marken, lyfta upp – lägga på höger axel, bära rätt upp i luften, ner på vänster axel och ner på marken. Och så om igen. Tio gånger. Äsch – kolla in själva…

Det är härligt med en evighetsmaskin som grejar det mesta. Tack kroppen. Det är först nu, en dag på kontoret som det känns i höfter och ben att jag sprang ett och ett halvt marathon i lördags. Eller så kickar huvudet in eftersom morgonträningen var så förbaskat rolig! Me like.