”Vad blir det för efterrätt?” undrar Lisa

”Det blir ingen” svarar jag och springer bort till energistationen och hämtar en mugg med vegangodis. Något sött ska hon väl få.

Hon har precis dissat smakprovet av citronbubblet jag likt en sommelier hällt upp i hennes glas. Hon sitter vid dukat bord och äter lunch, och har fått attityd. Efter 120 timmar på banan har humorn släppts fri. Eller humöret. Och jag älskar det!

Passar upp på Lisa så gott det går. Dresscode på den restaurangen går till modehistorien.

Vi befinner oss i Viadal, på 6-dagarsloppet, där Lisa skulle slå W60 rekordet. Hon är en fantastiskt uthållig och envis löpare som har både 24h-&12hvinster och deltagande i Big Dogs Backyard. Och nu är hon 61 år och hade alltså siktet inne på världsrekordet på 650+ kilometer.

Jag åkte ner till Skåne för att vara support i sex dagar. I tron om att fixa blåsor på fötterna, gnäll, trötthet och massera ömma muskler. Ack så fel jag hade.

Planen

Lisa i silverhatt som visar att hon passerat 300 kilometer.

Starka Lisa Amundsson skulle slå världsrekord för W60, rekordet lydde på drygt 650km. Under tävlingens lopp fick vi dock reda på att en ny notering matats in bara några dagar tidigare, Silke Gielen från Tyskland hade sprungit drygt 718km på ett 6-dagarslopp. Då behöver man skramla ihop ca 12 mil per dygn för att klå det.

Upplägget

Planen var att dela in de sex dagarna i 6h-block. Varje block skulle innehålla 27-35km löpning. Det låter görbart på pappret, men kan vara ack så svårt i praktiken. Saker att ta i beaktande: väder, hunger, illamående, mag-ras, onda muskler, blåsor och skavsår, trötthet.

Eftersom jag utgick från att Lisa startade tävlingen mätt, fulltankad med energi och utvilad ville jag att hon skulle samla 140 km första dygnet. Så att vi skulle kunna anpassa resten utifrån regn, trötthet och andra eventualiteter.

Givetvis levererade hon detta och höll fin fart, gott humör och ville efter de 140 löpta kilometrarna sova. Det fick hon. I hela 2 timmar.

Banan, här i solsken – men under 6 dygn hinns det med många typer av väder.

Dygn två startade och Lisa låg bra enligt plan. Vi hade tid tillgodo och jag ville att hon skulle passa på att springa när det var torrt väder och dagsljus. Det visade sig att detta inte spelar så stor roll för Lisa, hon springer oavsett väder och tid på dygnet. Hennes pannben är brutalt. Hur trött hon än är, så fullföljer hon den tänkta distansen innan hon vilar. En sådan järnvilja!

Det lutande tornet i Lisa

Här börjar Lisa att luta.

Efter två dygn fick Lisa slagsida. Ingenting som gör ont, men som ser riktigt läskigt ut. Jag vet andra löpare som råkat ut för detsamma och nu gällde det att avhjälpa så snart det bara gick. Ett av de problem som jag faktiskt inte var inställd på.

Varför lutar man?

Jag är inte läkare eller fysioterapeut, men de jag pratade med som hade varit med om liknande problem såg det som ett typ av ryggskott, där det är obalans i styrkan i musklerna och utmattning/överarbetning gör att ena muskeln kopplas bort. Signalerna går inte fram.

Eftersom Lisa inte hade ont försökte vi att räta upp henne. Jag ville peta in henne i en cylinder men det gick inte. Hon fick massage på plats, sedan låna en gördel för ryggen. Detta avhjälpte lite grand. Jag googlade fram vart man kunde få tag i ryggkorsetter/hållningshjälp och fann det på Apoteket. Körde dit på kvällen och det visade sig att bara finnas online och inte i affär. Lisa fick pinna på under natten utan korsett.

Det finaste i den här typen av utmaningar är hur hjälpsamma och snälla alla är mot varandra. Här stöttar Malou Lisa.

Vi ändrade upplägg och Lisa, som nu inte kunde springa, gick i 2h och vilade i 0,5-1h för att räta ut ryggen. Ingen annan kroppsdel gjorde ont. Hon är som en maskin! Galet att se och följa. Men jag var orolig för ryggen.

Nästa morgon körde jag in till Ängelholms Lasarett och fick tag på ett hållningshjälpmedel som skulle hålla överkroppen upprätt. En elastisk korsett som passade perfekt. Nu jädrar gick det inte att stoppa henne.

Varv efter varv på banan som mätte 677 meter traskade hon runt. Iförd guldhatt efter 50 mil, iförd ett leende efter utförda delmål.

Hur gick det då?

Lisa Amundsson slog det Nordiska rekordet på 48h för W60, med att kamma ihop 267,911 km . Totalt sprang hon 582,609 km och fick en fin bronsmedalj, satte svenskt rekord för K60 och ett minne för livet! Som vanligt hade jag en klump i halsen och blev känslosam över hela prisutdelningen.

Fantastiska Lisa’s löpar-CV finns här

Mer om Viadal ultra hittar du här

Alla resultat hittar du här

Om hur det är att vara support i ultralopp, kan du bland annat lyssna på i Pace on Earth Pod. #214