>Intervall och intervall… någon sorts vall var det i alla fall!

Hade svårt att röra mig hela tisdagen. Särskilt cementklumpen i höger lår trilskades och sved. Hela min kropp bad om att få lägga sig i soffan på kvällen, men jag vet ju att en lugn jogg påskyndar återhämtningen. Packade på mig lager på lager och cyklade i ösregnet bort mot Zinken. Var dygnsur när jag kom fram och möttes av en hel drös löpare – många nya! Coach Allan tog emot oss iförd shorts. Eh? Ösregn, 5 plusgrader och ett grått Stockholm… själv var jag en stoppad korv med fladderbrallor.
Tisdagens pass: Västerbrointervaller

En Västerbrointervall genomförs så här: Du startar på ena sidan om bron, vid backen/påfarten uppför – här håller du ett jämnt högt tempo ända till toppen av bron. Sedan joggar du ner långsamt och återhämtar dig – lugn fart alltså nerför, under bron, tar sats och kör nästa intervall i snabbare takt uppför andra sidan bron, upp till mitten, jogga ner… så här håller det på. Allan var snäll och sa att vi kunde köra 4 stycken (vanligtvis 5). Alltså 8 långa backintervaller (10).

Efter löpskolningen insåg jag, Ken och Staffan att våra svårt sargade ben från Army-träningen inte skulle palla varken fartökning eller löpning i nedförsbacke. Staffan hakade trots detta på intervllgänget. Jag och Ken körde på samma sida och hoppade över den delen där vi ska under bron. Det här gjorde vi bara för att vi skulle kunna peppa våra medlöpare… Vi tog det lugnt både uppför och skrek högt när låren protesterade nerför. Vi tog det lugnt bara för att de andra skulle känna sig snabbare… så fint av oss 😉

Alltså – vår fjösjogg hade inget att göra med svår träningsvärk, brist på jävlar anamma… hade man filmat vårt ”fina löpsteg” hade det mest sett ut som två pensionärer som just blivit bestulna på sina rullatorer med rabattkupongerna i, som stapplandes försöker springa ifatt.

Jag vet inte hur stolt Allan egentligen blev över vår magra insats… förmodligen inte alls. Men vi var där, jag tog mig över vallen och viljan att ligga i soffan med nytt godis från Karamellkungen.

En sak som slog oss var hur hungriga vi blev. I takt med att rumpan började brinna i uppförslutet och bacondoften spred sig, gick alla skämt i matstil. Vi diskuterade stekta ägg, förfrusna prinskorvsfingrar och makrillsmackor – som för övrigt korades till Antivärkidantmat. Alltså blev det makrillsmackor till middag. Och stekt ägg. Noll godis.

Tack vare den sköna återhämtningsjoggen fram och tillbaka över Västerbron i totalt 10,5 km så mjukades benen upp och det var nästan inga problem att hoppa ur sängen imorse kl 4:50 för att vara på plats för fystesten som Nordic Military Training skulle hålla i.
Mer om den sen.