Det är fjärde vändan i uppförsbacken i Hagaparken. Greg flåsar bakom och ropar ”Shit vad löpstark du är!”. Jag blir lite generad. Främst för att han alltid har varit en ledarförebild för mig i företagsammanhang, och jag alltid har lärt mig av honom.

Nu är det omvända roller.

Min chef som jag hade för 15 år sedan är aktiv. Nu ska han göra en klassiker och är grym på både skidor och cykel. Men han avskyr löpning. Det är många som säger att de tycker att löpning är trist, men jag är inte sen med att vilja mässa om lyckan och glädjen när det blir en livsstil.


Greg kontaktade mig och vi lunchade och pratade om upplägg inför Lidingöloppet och vi beslöt om att ta ett teknikpass i Hagaparken en lunch. Vi gick igenom löpsteg och teknik i backe. Greg blev trött efter några vändor och blev tydligen lite imponerad över att jag orkade gång efter gång. När han ropade att jag var löpstark blev jag lite generad. Främst för att han alltid varit min förebild och för att jag aldrig trott att han skulle bli imponerad av MIG. 

Stolt som en tupp avslutade jag passet och känner plötsligt att vi är jämlika. Vi är duktiga på olika saker, och vi kan imponeras av olika saker hos varandra. Jag är löpstark. Han är en eftersträvansvärd affärsman. Vi jobbar mot varandra. På ett bra sätt. En vacker dag är jag affärskvinnan folk ser upp till och han är sjukt stark i löpningen uppför – tack vare varandra. Och lyhördheten. Och förmågan att vilja utvecklas och ändras.